Mitt land har aldrig snålat med kanonmat
Den ryska författaren Alisa Ganieva skriver om olika ryska synsätt på Putins krig mot Ukraina
Ännu finns ingen säker statistik över den egna befolkningens syn på Rysslands invasion av Ukraina. Men enligt statliga institutet för opinionsmätningar så uttalade strax före kriget 70 procent av de tillfrågade stöd för erkännandet av de så kallade folkrepublikerna Luhansk och Donetsk – två områden i östra Ukraina kontrollerade av proryska terrorister. Och det som pågår i ryssars hjärnor efter den fatala morgonen 24 februari, kan inte kallas något annat än en härdsmälta. Direkt efter invasionen delades vårt redan splittrade samhälle upp i ett antal fraktioner, som jag ska försöka benämna.
Den första fraktionen, dit jag räknar mig själv, är förfärade och rasande över det som verkställs i alla ryssars namn av en icke-folkvald, som har tillskansat sig presidentmakten på en usurpators vis, en ynklig KGB-agent vid namn Putin. De är häftiga motståndare till anfallet på Ukraina och plågas av att vara en del av det attackerande landet. Många av dem deltar i de fåtaliga antikrigsaktionerna, trots att det är farligt, och har blivit brutalt nedslagna i ett tiotal ryska städer.
De upprepar att Putin bara försvarar sig, att våra framstötar är förebyggande; kriget förs inte mot Ukraina utan mot USA
Den andra fraktionen är människor som inte förstår politik; många har alltid stött Putin och hade inget emot annekteringen av Krim, men stridsvagnar på väg mot Kiev är en chock till och med för dem. De fruktar kriget och markerar mot det offentligt. Hit hör en hel rad ryska popsångare och andra mediestjärnor som lagt ut pacifistiska slogans i sociala medier.
Den tredje fraktionen är folk som är rädda för alla sorters krig, men som till vilket pris som helst försöker rättfärdiga sin herre och suger in den officiella propagandan, annars rasar deras världsbild. De upprepar att Putin bara försvarar sig, att våra framstötar är förebyggande; kriget förs inte mot Ukraina utan mot USA, för vilket Ryssland är en plåga. Och hade vi inte gått till attack, så skulle Nato ha anfallit oss.
En fjärde fraktion är ryssar som ser det ohyggliga i det som pågår och hotet mot livet de dittills levt, men anser att kriget är ett resultat av ukrainska provokationer och ett USA som hemligt drar i trådarna. För det som händer med rysk ekonomi under sanktionerna anklagar de enbart väst, aldrig någonsin den egna regeringen.
Vissa känner förfärlig skam över att vara ryssar, medan andra i stället blir irriterade över det ändlösa framvisandet av skammen
Och den femte, mest radikala fraktionen klandrar Putin enbart för att han inte marscherade mot Kiev redan 2014. De ropar efter skydd för den ryskspråkiga befolkningen och på försvar mot det framstormande väst. Hit hör även vänsterelement trots deras opposition mot den nuvarande makten; imperiets anfall mot en tidigare koloni som gled dem ur händerna efter Sovjetunionens förnedrande krasch är en revansch som smakar bra. I samma grupp finns tyvärr en del intellektuella som livligt upprepar idiotiska mantran i samma stil som Putin och de officiella kanalerna: ”vi slåss inte mot Ukrainas armé utan mot nazister och högernationalister, vi uppmanar den ukrainska armén att ge upp och gå över till den ryska sidan”, och liknande nonsens.
Kort sagt slår de presidentens rekord i språklig förvirring, när han kallade Ukrainas ledning för ”ett band narkomaner och nynazister” och direkt uppmanade landets armé att genomföra en statskupp.
Det ryska reflekterandet rör sig just nu mest kring ordet ”skam”. I sociala och oberoende medier är det den term man oftast stöter på. Vissa känner förfärlig skam över att vara ryssar, medan andra i stället blir irriterade över det ändlösa framvisandet av skammen. Vi behöver inte skämmas, heter det, för vad vår blodbesudlade regering (som vi inte har valt) ställer till, vi behöver inte skämmas över ett land vars resurser vi inte nyttjar eftersom dessa går rakt i oligarkernas fickor.
Vi kan inte förringa ansvaret, heter det, hos konkreta skurkaktiga befattningshavare genom att som befolkning dela deras ansvar. Ytterligare en folkkär tanke upprepad i oändlighet av tjogtals av mina landsmän: Det spelar ingen roll längre om vi har någon personlig skuld, om vi stod upp mot ondskan eller inte. Alla är nersmetade och insyltade och vi blir ihågkomna av historien som en skurkstat, ett fogligt, trögt samhälle tillvant till piska och förmynderi, som struntade i egna rättigheter och inte lyfte ett finger för att undgå skampålen där vi står i dag.
Ytterligare ett storskaligt gräl som det ryska samhället har med sig själv, är dispyten om slagordet ”Nej till krig”. Trots att en massrörelse mot kriget saknas och trots att militär censur införts i sociala medier och antikrigsparoller kriminaliserats (journalister tvingas, med hot om blockering och införandet av gigantiska bötesstraff, benämna kriget som särskild militär operation och enbart hänvisa till officiella ryska källor) så är devisen relativt spridd, till och med bland opolitiska och kommersiella bloggare.
Mitt land har aldrig snålat med kanonmat
En annan del av samhället reagerar stingsligt och aggressivt på slagordet. Den mest spridda attityden är: ”Var fanns ni med er slogan alla de åtta åren när den nazistiska juntan dödade barn i Donbass?” På frågan varför reaktionen på dödandet av vissa barn måste vara att döda andra barn, har de inget svar. De vägrar eller förmår inte utforska orsakssambandet mellan barns död i Donbass och Rysslands inblandning i Ukrainas inrikesaffärer 2014. Många av dem är opinionsbildare eller journalister. Över pacifisterna regnar förolämpningar om hyckleri, personlig pr och ett mångårigt nedtystande av tragedin i östra Ukraina. De intellektuella aktiverar sig på båda sidor i den här ordväxlingen.
Och medan Ryssland fortsätter att bomba fredliga städer i Ukraina så fortsätter landets officiella ledare att ljuga. Om de för en vecka sen påstod att Ryssland aldrig hade anfallit någon och ryktena om en förestående invasion var fake news från väst, så intygar de nu att de mänskliga förlusterna på den ryska sidan uppgår till noll. Enligt en kär fosterländsk tradition avsäger sig nationen sina legosoldater som tagits till fånga och de många liken efter sina soldater. Mitt land har aldrig snålat med kanonmat. Det vill erövra ny mark, som det betraktar som sin ursprungliga, och menar sig blivit orättfärdigt berövad av historien. För att kunna förvandla den till ett förfallet lydrike och fattigdomsbälte – som resten av Ryssland.
Och ändå vill man gärna tro att även vi har en chans till förvandling. Jag hoppas att vi får leva så vi får se rättegången mot brottslingarna: de som styr Ryssland. Då kommer befolkningen att påbörja svårast tänkbara arbete med sina misstag – se över sin senaste historia, erkänna felen som begåtts, det tysta medgivandet från en hel nation, och kapa imperiedrömmarna, hur de än ser ut. Det är svårt, men med mindre kommer vi aldrig att ta oss upp ur vår egen dynga.
Alisa Ganieva är en flerfaldigt prisbelönt författare baserad i Moskva. Hon är översatt till flera språk, bland annat engelska, italienska och spanska. Texten är skriven exklusivt för Aftonbladet kultur.
Översättning från ryska av Maria Zennström
