En zombieserie som har fyllts av stöldgods
”The last of us” är inte dålig men man har sett allt förut
Under 00-talet har zombiefiktionen firat konstnärliga triumfer. Det började med Danny Boyles 28 days later som uppfann rasande zombier som rusade efter huvudpersonerna likt huligangäng. Sedan kom tv-serien The walking dead som vävde in storpolitik i genren: postdemokrati och klimatomställning. Efter det har det fullkomligt forsat ut geniala skapelser, indränkta i blod, svett och smuts. Jim Jarmusch gjorde countryballad av zombieberättelsen i The dead don't die, Sang-ho Yeon diskuterade överarbete och kronisk trötthet i Train to Busan. Och The last of us satte en guldstandard i tv-spelsberättande med hjälp av stapplande odöda.
Det är mot denna bakgrund vi ska se HBO:s tv-version av just The last of us. Den kommer under en guldålder, då vi kan ställa höga krav på originalitet. Serien är i grunden en roadmovie i ett postapokalyptiskt landskap. Revolvermannen Joel (Pedro Pascal) färdas genom ett sönderfallande Mellanvästern med Ellie (Bella Ramsey) som bär ett botemedel mot zombieviruset i sitt blod. Mot sig har de rövarband, fascister och zombies, ihopkopplade genom underjordiskt mycel. Lustigt nog kallas monstren ”fungus”: ett slags herr Kantarell med blodstänk på hatten.
Varje tradition har sina grundberättelser och karaktärstyper, och det är inget fel på dessa. Men när det kommer till något så hårt genrestyrt som zombieapokalypsen handlar allt om hur serieskaparna förhåller sig till troperna. Om enkla små uppfinningar som får oss att se samhället och undergången på ett nytt sätt. Ett klassiskt exempel är hur George A. Romero stängde in zombierna i en galleria i Dawn of the dead och på så sätt kommenterade det post-fordistiska tillståndet.
Vad har då The last of us att bidra med för innovationer? Det korta svaret är: inte många. Flickan som bär botemedlet i sin kropp och hennes odyssé genom en sönderfallande värld känns stulen från Children of men. Att koppla ihop zombieviruset med klimatförändringarna gjorde redan The walking dead. Likaså är de religiösa budskapen i falurött på väggarna ett plagiat från den serien.
Här finns ingen originell politisk vinkel, inget som får oss att tänka: ”AHA! konsumtionssamhället!”. The last of us är fullsmockad av stadsvyer där skyskrapor vält likt dominobrickor och grönskan krälar på stålskeletten men bilderna av hur naturen återtar det som var sitt är så vanliga i dag att man bara gäspar åt dem. Den enda innovationen jag kan hitta är att zombierna blivit en sorts radioaktiva fruktkroppar. Sen kommer jag på att den fanns redan i tv-spelet.
Med detta sagt är The last of us inte dålig. Dramaturgiskt är serien högklassig och det slår emellanåt gnistor i samspelet mellan Pascal och Ramsey. Det kan dock inte dölja att manuset är lövtunt och fullt av stöldgods.
Nu kanske någon tycker att detta är att ställa väl höga krav på en zombieserie. Men borde vi inte förvänta oss mer av snillrika tv-makare som Craig Mazin och Ali Abbasi? När de dessutom tar sig an skräckfiktionens mest innovativa fält de senaste 20 åren? I stället för att jubla över att The last of us är bättre än Lucio Fulcis b-film Zombie flesh eaters borde vi fråga oss varför vi serveras halvfabrikat på lyxkrogen.
