Mer kontroll löser inte problemen i välfärden
Ibland är kompromissen det mest orealistiska alternativet av alla
När det gäller frågan om vinster i välfärden vill en del behålla dagens system som det är, med obegränsat vinstuttag – vi kan kalla den hållningen linje 1. Sen finns de som vill stoppa vinstuttaget – det är linje 3.
Däremellan har vi de som visserligen ser problem med dagens system men som inte tror på regleringar utan i stället vill ha ”mer av kontroll och tillsyn”. Man kan säga att de vill ha vinster i välfärden, men med förnuft. Linje 2.
Jag skänkte linje 2 en tanke när jag läste Hemtjänstmaffian av Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson, välförtjänt nominerade till Stora journalistpriset. De skriver om hur oseriösa hemtjänstföretagare lurar kommuner på pengar, och hur tafatt och trög jakten på dessa fuskare är.
Man tar sig ofta för pannan under läsningen, men: hur ska 290 kommuner, varav många med så usel ekonomi att de redan sparar på sylten på äldreboenden, kunna lägga resurser på att jaga företagare som fuskar med tidsrapporteringen? Vad ska de välja bort – gröten under sylten?
Hur lång tid tog det från Skolinspektionens första, skarpa kritik mot Römosseskolan, till det att skolan stängdes? Ah, tio år tog det
Det de gör är att redan när avtalet skrivs försöka vara så noga som möjligt med vad som ska ingå; kontroll medelst riktlinjer. Följden blir avtal så detaljerade att hederliga utförare fastnar i en stel minutkontroll, som i förlängningen går ut över de gamla. Jag har själv hört om hemtjänstpersonal som inte kan ta med soppåsen när de går eftersom soprummet innebär en omväg, och då blir man sen till nästa kund.
Men vi har förstås våra tillsynsmyndigheter, som IVO och Skolinspektionen. Få se, hur lång tid tog det från Skolinspektionens första, skarpa kritik mot Römosseskolan, till det att skolan stängdes? Ah, tio år tog det. Flera av de styrelseledamöter som myndigheten bedömde som olämpliga att driva skola i Göteborg har för övrigt nu startat en ny skola i Stockholm.
Också IVO kan länge ropa i öknen innan något händer. I somras drunknade en femårig pojke efter att han vandrat iväg från det HVB-hem som skulle ha uppsyn över honom. Efter den tragedin stängde IVO institutionen – men myndigheten hade vid sju tidigare tillfällen riktat kritik mot det här hemmet. Kommuner fortsatte dock att placera barn där, jag gissar för att det erbjöd lägst pris.
Nästan alla delar av välfärden är delvis privatiserad: skolor och förskolor, sjukvård, assistans, hemtjänst, ungdomsvård, missbrukarvård… Det innebär tusentals utförare och uppenbarligen räcker inte dagens kontroll och tillsyn till. Så hur stor kontrollapparat ska vi bygga upp? Ska den ha andra befogenheter och i så fall vilka? Vad får den kosta?
Linje 2 i välfärdsdebatten vill gärna framstå som de kompromissvilligt förnuftiga. I själva verket är det en hållning som befinner sig väldigt långt ifrån dagens praktiska verklighet.
