Mer kunskap – mindre positionerande
Fredrik Persson-Lahusen söker en vässad kritik på ett seminarium och i en antologi
Ni har hört det förut: Kombinationen av ny teknik och stökig omvärld gör att offentligheten inte står att känna igen. Det tycks för snabbt och slängigt. Det seriösa tilltalet är satt på undantag. Vem man kan lita på verkar ingen riktigt heller veta.
Oron är inte obefogad, men allt för ofta stannar diskussionen om den nya offentligheten vid beskäftigt gnäll om att allt var bättre förr; när politiken var mindre polariserad och akademiker ansåg det angeläget att skriva i annat än anglosaxiska specialtidskrifter.
Nog snuddades det vid allt det där när forskare, författare och förläggare härförleden samlades i Uppsala för heldagsseminariet Sanning och stil. Vem ansvarar för det offentliga samtalet?. Allra mest andades dock arrangemanget – som ägde rum i den vansinnigt vackra Humanistiska teatern och regisserades av Historisk-filosofiska fakulteten och Författarförbundets sakprosasektion Minerva – av ansvarstagande och försiktig tillförsikt.
Engagerat och inte utan espri dryftades förlagens jakt på författare, författarnas arbetssätt och förebilder, försök att få forskare att skriva bättre och den (ibland förrädiska) kraft som bor i en riktigt bra berättelse. Måhända hade diskussionerna mått bra av fler motsättningar, men att slippa den uttjatade klagosången gjorde mig upprymd.
Jag sansade mig något när jag (in)såg att jag med mina 43 år och decenniegamla doktorsavhandling var bland seminariets yngre och minst meriterade deltagare. Annorlunda uttryckt: Vi som var där kommer säkert skriva i tidningar och prata på scen ännu ett slag, men knappast på ett avgörande sätt prägla framtidens offentliga samtal.
Dessutom diskuterades inte alls sakprosakritikens allt trängre utrymme under dagen (förutom i form av en kort och kärnfull kommentar av Elisabeth Åsbrink). Utan kvalificerad kritik kommer helt enkelt inte det intellektuella ekosystem i vilket sakprosan ingår att fungera.
Därför kändes det desto viktigare att läsa antologin Kritiken i den nya offentligenheten, som avslutar det så kallade Kritiklabbets fleråriga undersökning av ”dagskritikens konstnärliga, ekonomiska och tekniska former i en föränderlig offentlighet”. Den visade sig dock snabbt vara både problematisk och provocerande.
Till att börja med behandlas kritik i sin bredaste bemärkelse, som något mer än recensioner och reflekterande essäer i olika medier. Det betyder att referenserna till Kant, Foucault och andra usual suspects är lika omfattande som talrika. Av detta följer ett språk som på samma gång är tvärsäkert och undanglidande, särskilt som spåren av Frankfurtskolans elitistiskt nostalgiska kritiska teori syns på många ställen.
Att i sammanhanget alls inte ange några exempel är att undandra sig ansvaret för rätt auktoritära utsagor, men vittnar också om en mer allmän ovilja i antologin att kombinera abstrakt och konkret
Författaren och litteraturforskaren Tatjana Brandts bidrag får illustrera:
”Senkapitalismen har skövlat folkkulturen och lämnat kvar en massa enfärgade berättelser av plats. Hinkar och spadar för imbeciller. […] Kritiska texter har idag ofta dålig andedräkt. Det är något unket med dem. […] Det finns mängder av strålande undantag (särskilt inom poesikritiken). Men det är något skrämmande med de flesta stora kultursidor.”
Att i sammanhanget alls inte ange några exempel är att undandra sig ansvaret för rätt auktoritära utsagor, men vittnar också om en mer allmän ovilja i antologin att kombinera abstrakt och konkret. Visst är det viktigt att vrida och vända på sin egen verksamhet, men att teorin svävar fritt är ändå anmärkningsvärt för en bok riktad till ”den intresserade allmänheten”.
Bäst blir det när hantverket får synas: som när Lars-Erik Hjertström Lappalainen naket berättar om olika stilgrepp och metoder i arbetet som konstkritiker eller när Anneli Dufva exempelrikt och insiktsfullt blickar tillbaka på sin nyss avslutade karriär som (teater)kritiker.
Att i allvarlig affekt diskutera kritikens form och framtid har alltid ingått i kulturjournalistikens standardrepertoar, men meningsutbytena på metanivå tycks återkomma allt oftare.
Tyvärr kan jag inte låta bli att tänka på den tidigmoderna adeln som blev allt mer mån om att signalera sin ställning med pampiga slott och prunkande parker i takt med att deras verkliga inflytande minskade. Mycket mer än ännu en kritikdebatt behövs alltså skribenter som både kan och vill skriva kritik.
På motsvarande vis skulle det offentliga samtalet i stort må bra av att ofta predikade ideal också praktiserades. Det skulle konkret kunna betyda att vi som på skiftande vis verkar offentligt koncentrerar våra inspel till sådant vi verkligen finner viktigt och behärskar, i stället för att kroka på ännu en positionerande kommentar. Omfånget skulle minska, men angelägenheten för fler än de närmast sörjande antagligen öka. Därmed är det också säkrast att sätta punkt.
