Sandstig använder barnen som verktyg
”De apatiska barnen” är mer aktivism än undersökande journalistik
Hösten 2006 inledde jag mitt reportage, ”Spelet om de apatiska barnen” i SVT:s Uppdrag granskning med orden: ”Kan det vara så att de apatiska barnen är en bluff. Och vem är det i så fall som bluffar?”
Den frågan är – tyvärr – minst lika relevant idag, snart femton år senare.
Behandlingen av de apatiska barnen har kallats för en av det moderna Sveriges största skandaler. Bakgrunden är välkänd. I början av 2000-talet insjuknade ett hundratal asylsökande barn i svåra uppgivenhetssymptom. De slutade att äta, de upphörde att dricka, liggande katatoniska i sina sängar, sondmatade. Frågorna var många inom såväl professionen som i det offentliga samtalet. Vad är det här?
Migrationspolitikens svar blev avslag. Och avvisningar. Barn på barn hämtades – bokstavligt talat – från sina sjukhussängar för att sedan transporteras till flygplatser världen runt.
Protesterna mot avvisningarna växte snabbt till en folkrörelse. Mer än 160.000 personer skrev under Påskupprorets krav på amnesti, tiotusentals demonstrerade på gator och torg. ”Detta är inte Sverige. Det är Kafkas värld” skrev Expressens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt. ”Det är min övertygelse att vi i framtiden kommer att betrakta det senaste sekelskiftets barnavvisningar med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar.”
Frågan om manipulation hamnade snabbt i debattens centrum. En undersökning från Mittuniversitetet, ”Förgiftad eller försummad”, om bevakningen mellan oktober och december 2005 i landets fyra största tidningar – Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen – visade att 42 procent av artiklarna beskrev barnens tillstånd som ”simulerade”, medan de artiklar som utgick ifrån att barnens sjukdom var ”genuin” endast uppgick till 34 procent. I de resterande artiklarna, ungefär 25 procent, togs inte ställning i frågan.
Den dominerande bilden i medierna var tydlig; barnen förgiftas av sina föräldrar – eller tvingas spela sjuka. Frågan var inte om det fanns ett eller annat fall av manipulation, frågan i stora delar av det offentliga samtalet var om det fanns några sjuka barn över huvud taget.
Hösten 2006 kunde jag och Uppdrag Granskning, baserat på tre månaders research, visa att det – trots den rådande mediebilden – inte fanns ett enda, av läkare belagt fall av manipulation. Påstående efter påstående visade sig vara baserade på rykten eller rena vandringssägner.
Våra resultat var tydliga. Förklaringen till de då ungefär hundra barnens symtom var inte manipulation, även om man – vilket vi var noga med att påpeka – i likhet med alla andra sjukdomar inte kan utesluta att det kan finnas enstaka, individuella fall.
Denna bild har bekräftats ett flertal gånger, från den Andra vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom 2007, via en flerårig undersökning av ett 30-tal barn i Stockholm publicerad i den ansedda tidskriften Acta Pædiatrica 2009 till antologin Från apati till aktivitet, utgiven 2013, där många av de ledande läkarna och psykiatrikerna som arbetat med barnen medverkade.
I samtliga fall har professionen lyft fram en multifaktoriell förklaringsmodell, där tidigare trauman spelar en viktig roll och där manipulation inte kan uteslutas – men då enbart som enstaka fall.
Hösten 2019 fick debatten ny aktualitet efter att tidskriften Filter publicerat artikeln ”Ohörda rop” av Ola Sandstig, där två i dag vuxna personer redogjorde för hur de som barn utsattes för grova övergrepp av sina föräldrar, som tvingade dem att spela sjuka i syfte att få uppehållstillstånd.
Det var två starka berättelser med smärta och sorg. Problemet är att Sandstig utifrån dessa två enstaka fall envist har drivit tesen – nu senast i boken De apatiska barnen – att det i princip inte finns några barn med uppgivenhetssyndrom. Enligt Sandstig är det inte manipulation som utgör undantaget, utan de enligt honom ytterst få fall där barnen är sjuka på riktigt, om det nu alls existerar några sådana fall.
Problemen med Sandstigs påstående är lika många som uppenbara.
Många skulle nog påstå att rollerna som oberoende, granskande journalist och samtidig mottagare av stora summor pengar från sympatisörer till den svenska ytterlighetshögern inte går att förena
Enligt Socialstyrelsens senaste statistik diagnostiserades 414 barn med uppgivenhetssyndrom enbart mellan 2014, då en särskild diagnoskod infördes, och 2019. Sen början av 2000-talet brukar man räkna med upp till tusen sjuka barn. Det innebär att de två i dag vuxna personer som trädde fram i Filter utgör två promille av fallen. Trots detta minimala underlag anser sig Sandstig kunna dra slutsatser om hela populationen. Det är en ansats som naturligtvis hade underkänts i samtliga vetenskapliga, eller för den delen journalistiska sammanhang. Att Sandstig i sin bok påstår sig ha hittat ytterligare några enstaka fall av manipulation förändrar inte helhetsbilden.
Framför allt inte med tanke på att Sandstig konsekvent utelämnar alla fakta som talar emot hans egna påståenden.
Exemplen kan mångfaldigas. Sandstig påstår till exempel att Artur, en då 11-årig pojke botades ”blixtsnabbt!” våren 2005 under en knappt tre veckor lång vistelse i Norge, vilket enligt Sandstig utgör ett bevis på manipulation.
Problemet är att vi på Uppdrag Granskning redan hösten 2006 kunde avslöja att Artur inte alls tillfrisknade i Norge. Tvärtom. Han låg, när programmet sändes ett och ett halvt år senare, fortfarande svårt sjuk i Sverige.
I Filter hävdade Sandstig att Uppdrag granskning stort uppslagna online-publicering om Artur inte ens existerade. Detta närmast groteska faktafel har han rättat i sin bok, men Sandstig undviker fortfarande noga att nämna den helt avgörande uppgiften; att Arturs ansvarige läkare i Sverige under närmare två års tid slagit fast att pojken omöjligt kan ha spelat sina tillstånd. ”Jag finner inga skäl att misstänka överhuvud taget att det kan vara frågan om simulering.”
Och det är inte bara Arturs läkare som inte får komma till tals.
Artur har hunnit bli 24 år och bor i dag i en mellansvensk stad, hemma hos samma föräldrar som enligt Sandstig tvingade honom att spela sjuk.
Artur ger en helt annan bild när jag ringer honom. Han säger detsamma som hans läkare – och föräldrar. ”Jag var riktigt sjuk. Och det höll på länge.”
Även detta förtiger Sandstig.
I Sandstigs värld är det han själv som ställer diagnoser – och om den ansvarige läkaren, eller personen i fråga, säger emot ser Sandstig till att de inte får komma till tals. Annars skulle hans teori ju inte hålla.
Så här håller det på, sida upp och sida ner i Sandstigs bok.
Sandstigs hantering av även de mest objektiva av fakta är häpnadsväckande. Han påstår att jag ”envist hävdat att manipulation inte förekommer”, trots att jag under femton års tid, från de första inslagen i Uppdrag granskning, konsekvent sagt det motsatta; att manipulation ”aldrig kan uteslutas”.
Sandstig hävdar att jag ”erbjudits plats att kommentera uppgifterna” i hans bok, ”men valt att avstå.” I själva verket har jag inte fått se en enda mening, än mindre erbjudits möjlighet till ett bemötande.
I samband med publiceringen i Filter visade jag på det nära samarbetet mellan Sandstig och Chang Frick, redaktör för Nyheter Idag som brukar beskrivas som en av den svenska ytterlighetshögerns ledande nättidningar. Sandstigs arbete med apatiska barn initierades av Frick som föreslog ett samarbete kring en gemensam bok, med titeln ”Fake news”. ”Jag kunde inte säga nej till hans förslag”, kommenterade Sandstig.
I Fricks erbjudande ingick finansiellt stöd via crowdfunding bland Nyheter Idags läsare, något som snabbt inbringade över 100.000 kronor. Pengarna betalades in direkt till Sandstig, som använde dem till research om de apatiska barnen. ”Pengarna från crowdfundingen tog slut strax efter årsskiftet 2018-2019”, skriver Sandstig.
Många skulle nog påstå att rollerna som oberoende, granskande journalist och samtidig mottagare av stora summor pengar från sympatisörer till den svenska ytterlighetshögern inte går att förena. Problemet är att Sandstig inte ens ger sina läsare en möjlighet att göra denna bedömning. Han nämner inte det ekonomiska stödet med ett enda ord.
Trots att det är kutym att tacka sina finansiärer när man skrivit en bok.
Det mest anmärkningsvärda med Sandstigs arbetsmetoder är dock hans förhållningssätt gentemot dem som frågan handlar om; de apatiska barnen.
I Filter hade han två fall där personer berättade om övergrepp. I sin bok letar Sandstigs själv aktivt efter fall som – åtminstone enligt honom själv – är bevis på manipulation. Och det är en jakt som förskräcker. Jag kommer i kontakt med flera familjer som uppger att de blivit ”trakasserade” och ”förföljda” av Sandstig.
De vittnar om återkommande SMS där de anklagas för att ha misshandlat sina barn, de berättar om oannonserade ”hembesök” av Sandstig och hans tolk, om bultande och skrik vid ytterdörren; ”Öppna, jag vill prata med er! Jag vet att ni har tvingat er dotter att spela sjuk. Öppna!”
Sandstig har inte ens dragit sig för att hota familjer, som i detta SMS skickat den 9 mars 2020:
”Hej, Jag får påtryckningar av människor som vill att jag ska anmäla er till polisen och till Migrationsverket. Det är ingenting jag vill hjälpa till med, men då tycker jag att du kan visa dig mer samarbetsvillig. Barn far illa idag, i många fall går folk mycket längre än ni gjorde med [X]. Ni har ett ansvar för den bilden ni har spridit [via media], vilket gör att fler föräldrar gör samma sak. Det här handlar inte bara om er utan frågan är mycket större. Jag vill därför veta hur ni fick idén, vem instruerade er? Självklart kommer alla att vara anonyma. Jag vill att du kontaktar mig. Mvh Ola”
Sandstigs SMS går naturligtvis långt bortom alla former av anständig journalistik. Mest av allt liknar hans argumentation maffiabossen i den klassiska filmen Gudfadern, som erbjuder ”an offer you can’t refuse”. Prata med mig eller jag anmäler er till polisen och Migrationsverket.
Barnperspektivet saknas fullständigt. Det är som om barnen inte existerar i Sandstigs värld.
Om det nu skulle vara så att Sandstig har rätt, att de familjer som han ”trakasserar”, för att använda deras egna ord, verkligen tvingat sina barn till att simulera är det givetvis ett fall för sociala myndigheter och polis. Då måste samhället omedelbart reagera och sätta in resurser för att skydda barnen, kanske med tvångsomhändertaganden. Och polis måste utreda de grova brott Sandstig påstår sig ha hittat.
Vem ska man egentligen lita på? De läkare som regelbundet arbetar med barnen, eller en aktivist som konsekvent mörkar allt som talar emot hans egen tes
Om det är tvärtom, att behandlande läkare har rätt och Sandstig fel, så har han gjort sig skyldig till återkommande allvarliga anklagelser och förtäckta hot, som i värsta fall kan leda till en så höjd stressnivå hos familjerna att det kan resultera i en retraumatisering av barnen. Eller av föräldrarna. Eller av såväl föräldrar som barn.
Men det är ingenting som intresserar Sandstig. Enligt honom själv är hans agerande högst rimligt och befogat. ”Den som misshandlat sina barn”, skriver han till mig, ”får räkna med en rakare uppvaktning än normalt.”
Sandstigs arbetsmetoder; det finansiella stödet från ytterlighetshögern, det selektiva urvalet, de rena lögnerna, de hotfulla meddelandena till barnfamiljer visar tydligt att han befinner sig långt ifrån en undersökande journalistik som söker någon form av objektiv, verifierbar sanning. Sandstig är en aktivist som använder sig av de apatiska barnen som medel och verktyg i ett ideologiskt arbete med en tydlig målsättning; att visa att några barn med uppgivenhetssyndrom i princip inte existerar – eller har existerat.
Trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning, artikel eller forskningsresultat som stöder hans påstående.
Den 11 maj i år, som en direkt respons till den nyväckta debatten, bjöd Socialstyrelsen in alla ledande aktörer till ett möte där bl a de fyra verksamheter med störst praktisk erfarenhet av att vårda apatiska barn redogjorde för sitt arbete. Ingen av dem tog upp manipulation, ingen av dem nämnde det som en fråga som påverkat deras arbete.
Redan i Sandstigs text i Filter betonade Solsidans tidigare verksamhetschef Annica Carlshamre att hon är ”övertygad” om att de 30-tal barn som vårdats på Solsidan ”var sjuka på riktigt, på grund av trauman, hopplöshet och föräldrasvikt”.
Detsamma konstaterade överläkaren Sanam Gharaee från BUP i Sundsvall, som också vårdat ett 30-tal barn. ”När det gäller de barn jag har träffat här så har jag ingen misstanke om att föräldrarna har tvingat barnen”, sa hon i en TV-intervju.
Barnläkaren Johanna Dalström från BUP i Dalarna/Falun svar på min fråga om hon stött på fall av medveten manipulation bland de 14 barn hon vårdat var; ”Inget jag kan veta. Ett svar från mig på den frågan blir ju bara en spekulation.”
Av de fyra verksamheter som presenterade sitt arbete på Socialstyrelsens möte är det enbart Vårdkedjan i Stockholm, som för tio år sedan hade vårdansvar för kvinnan som trädde fram i Filter, som inte helt överraskande öppet säger att de stött på exempel på manipulation, men inte heller de lyfter fram att det skulle ha handlat om speciellt många fall under de femton år som verksamheten existerat.
Bilden är således överensstämmande.
Manipulation kan inte uteslutas, men det rör sig om enstaka fall som inte kan förklara de hundratals och åter hundratals fallen med apatiska barn. Med andra ord; i stora drag samma slutsatser som vi, utifrån intervjuer med ett hundratal läkare och annan berörd personal, drog i vårt reportage ”Spelet om de apatiska barnen” i Uppdrag granskning hösten 2006.
Inte heller om detta möte på Socialstyrelsen säger Sandstig ett enda ord.
I stället upprepar han gång på gång ett helt motsatt budskap, senast i en intervju i tidskriften Fokus. ”Mycket talar för att det mesta handlade om manipulation.”
Vem ska man egentligen lita på? De läkare som regelbundet arbetar med barnen, eller en aktivist som konsekvent mörkar allt som talar emot hans egen tes.
Frågan är densamma som för snart femton år sedan. Vem är det egentligen som bluffar?
Detta är en förkortad och delvis omarbetad version av Gellert Tamas förord till nyutgåvan av boken De apatiska – om makt, myter och manipulation.
