Jag fick fuska för att klara intelligenstestet
Jack Hildén söker jobb på förlag och går vilse i arbetsgivarnas standardiserade personlighetstest
Jag söker ett jobb som redaktör på bokförlag. Efter ansökan glömmer jag bort den direkt – det är inte första gången jag samlar mina tappert hopskrapade erfarenheter och testar lyckan i de trånga korridorerna.
Sen kommer ett mejl. Visserligen inte från en människa, men ändå. Det står att första steget i rekryteringsprocessen består av två test. Tydligen är det standard – alla ska genomgå detta innan man, antar jag, kan föräras en intervju som inte är med en dator. Genom att låta alla sållas genom samma process är tanken att rekryteringen ska bli objektiv och rättvis. Nu får äntligen ren, kall kompetens vinna! Inga fler servettkontrakt, inga jobb bara för att man befinner sig i ”klägget”, som Håkan Juholt kallar den ryggdunkande stockholmseliten i dokumentären ”Partiledaren som klev ut ur kylan”.
Redan när jag läser om testens utformning förstår jag att det är kört. Personlighetstestet, MAP, borde i och för sig inte vara några problem. Det står ju ordagrant att det inte går att göra fel, och att ingen personlighet är bättre än någon annan. Puh. Men vid det här laget har jag redan börjat jaga upp mig – varför ska jag i fyrtio minuter svara på varianter av frågan ”Kan du ibland tappa humöret och bli okontrollerat arg”?
Det visar sig att jag får högst resultat på kategorierna ”Resultatorientering” och ”Problemlösning”. Vilket bara det är ett skämt.
I självförbrännande kamikaze-anda anstränger jag mig för att vara helt ärlig. Nej, jag tappar sällan humöret, däremot tycker jag det är okej att ljuga för att komma undan med något man gjort fel. Till exempel.
Det visar sig att jag får högst resultat på kategorierna ”Resultatorientering” och ”Problemlösning”. Vilket bara det är ett skämt. Har jag löst ett enda problem, någonsin? Sämst går det i "Kommunikation”. Förmodligen en viktig egenskap hos en redaktör, att kunna kommunicera. Lustigt nog är det ju vad jag tänkt att jag är bäst på. Att redigera författares och kulturjournalisters texter, fatta när det är läge att berömma för att inte sänka självförtroendet helt och samtidigt peka på förbättringspotentialen, och beskriva det på ett sätt som fastnar. Sånt märker jag att folk har uppskattat. Sånt kräver fingertoppskänsla. Men nej. Jag är en resultatorienterad problemlösare.
Sedan vidare till mitt Mordor – Adaptive Matrigma. ”Adaptive matrigma mäter förmågan att hitta logiska, ibland dolda kopplingar, genomföra abstrakta resonemang, dra logiska slutsatser och lösa nya problem”. So far so good, men när jag och min flickvän genomför en provomgång är vi rörande överens. Den här pucken kommer hon få ta.
Testet består av sex olika figurer… bara detta är en utmaning att redovisa för… som hör ihop genom något obegripligt orsakssammanhang. För någon som har svårt att hänga med i reglerna på midsommarens ölkubb, är det bara att kasta in handduken.
Men flickvännen får såklart högsta resultat, ”Över medel”. Det återspeglar tendensen att klara av krav relaterade till abstrakt resonemang, problemlösning, omfattande och fasetterad informationsbehandling mycket väl och med lätthet. Till och med extremt komplicerade uppgifter hanteras vanligtvis framgångsrikt och endast mindre ansträngning krävs för att bli bekant med nya arbetsuppgifter.
Så, vad kan vi lära oss av allt detta? Till att börja med att om jag fått jobbet (vilket så att säga inget pekar på) så hade de fått en helt annan person är den som träder fram i MAP- och Adaptive Matrigma. Det beror inte bara på det uppenbara fusket, utan också på att det hundratal frågor som ställs i personlighetstestet framstår som totalt intetsägande. Svaren kräver en självkännedom som åtminstone jag inte besitter. Huruvida jag främst går efter fakta eller principer? Tja, dagsform?
På frågorna om tydlighet i kommunikation tänker jag på något flickvännen säger ibland – att jag håller dörren öppen så länge som möjligt inför sociala sammanhang, och liksom undermedvetet verkar vilja ha kvar möjligheten att när som helst backa ur. Ingen ska få veta om jag verkligen kommer dyka upp förrän jag är på plats.
Charmigt? Nej. Men det är därför jag svarar som jag svarar och det är antagligen därför jag bedöms vara oduglig på kommunikation.
Jag borde såklart ha svarat något helt annat – att tydlighet är viktigt, förslagsvis. Med tanke på antalet filmer på Youtube som finns för att förbereda sig inför denna sorts test är det också tänkbart att många försöker förutse vad som förväntas av en. På frågan ”Skulle du beskriva dig som seriös och målmedveten eller lättsam, tar dagen som den kommer” så låter det onekligen som att en arbetsgivare skulle föredra den ena framför den andra. Vad som än sägs om att ingen är bäst eller sämst.
Kreativa yrken, kanske särskilt inom förlag, kan definitivt tjäna på att ruska av sig lite av romantiken som omgärdar dem. Det mesta är alltid ren administration. Men det går inte att komma ifrån – de mest inspirerande och driftiga människor jag jobbat med har definitivt inte suttit och sett samband mellan romber för att få sina jobb. De har slarvat med fakturor, glömmer svara på mail, har ingen strategi för att ”nå ut” på sociala medier. De är människor. Och kulturen vore mycket fattigare utan dem.
Att reducera sådana egenskaper till ett standardformulär får mitt blod att koka. Det är såklart en del av något mycket större. Övertron på det evidensbaserade samhället och att allt går att mäta genom rationalitet. Slå på nästa slutspelsmatch i EM, till exempel. Offside med en nästipp? Vad ska man göra, offside är offside, och om tekniken finns för att mäta så finns inga ursäkter att inte använda sig av den. Att tittaren kan se och uppleva att det inte blir mer rättvist att så små marginaler får så avgörande betydelse, snarare mer orättvist, är irrelevant. Sociologen George Ritzer har kallat det för McDonaldisering. Ett samlingsbegrepp för de egenskaper som premieras när en produkt ska möta omvärldens krav. Det är den plusmenyn vi sitter och tuggar i oss nu.
