Sverigedemokrater mer kriminella än invandrare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2014-12-19 | Publicerad 2014-12-18
Brottsstatistiken slår omkull partiets främlingsfientliga politik
Några timmar efter EU-valet i maj sätter sig Sverigedemokraternas chefsideolog vid sin dator. Mattias Karlsson har något viktigt att berätta. Han konstaterar att den kamp som partiet fört i två decennier har gått in i en ny, avgörande fas. Nu handlar det inte längre om dagspolitiska frågor som arbetsmarknad, utbildning, vård och omsorg. Det är betydligt allvarligare än så. Det handlar om liv eller död. Om kampen för överlevnad:
”Efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”
Många blev förvånade när Sverigedemokraterna röstade ner regeringens budget. Det hade de kanske inte blivit om de läst Karlssons manifest. Det ger inte bara nycklarna till partiets ideologiska hållning, utan visar också på den apokalyptiska stämning som råder bland de ledande veteranerna i ett parti som marscherat under hakkorsflaggor skanderande ”Judesvin” och ”Ut med packet”.
Ett parti där en tidigare vice ordförande, iklädd naziuniform, bränt böcker av överlevande från förintelsen och där ungdomsförbundets ordförande, beväpnad med en handgranat, 1993 stoppats av polis bara några meter från den talarstol där Vänsterpartiets ordförande Gudrun Schyman skulle hålla ett förstamajtal.
Att gå med i Sverigedemokraterna på 1990-talet hade ett mycket högt pris i form av social exkludering, utanförskap och en fullständig politisk marginalisering. I valet 1998 fick SD inte ens 20 000 röster. Endast ett fåtal, de ideologiskt fullt övertygade och mycket starkt troende, var beredda att betala detta pris.
Bland dem fanns hela partiets nuvarande ledning, de så kallade Fyras gäng: Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson.
Det är inte svårt att förstå den känsla av revansch som detta avantgarde, de tidigare så bespottade och hatade, kände när deras decennier långa marsch mot politikens finrum slutligen belönades av väljarna. Och den enorma besvikelsen när dessa röster, de 13 procent de kallar ”den tysta majoriteten”, ändå inte gav partiets politik fullt genomslag.
Bombarjackor har bytts mot tredelade kostymer, Ultima Thule mot opera, men partiets ideologiska kärna har förblivit densamma: Motståndet mot och utpekandet av den andre, invandraren, muslimen, som roten till samhällets alla problem.
Inget politiskt projekt som utgår från påstått nedärvda rasegenskaper är i dag möjligt, men Sverigedemokraternas syn på ”kulturers” och religioners formativa och definierande roll är så stark att den ofta liknar och tangerar det mer biologiskt definierade tänkandet.
Mattias Karlsson blev till exempel känd för en bredare allmänhet när han 2007 påstod att Zlatan Ibrahimovic, född och uppvuxen i Malmö med svenskt medborgarskap, inte är svensk på grund av sitt ”kroppsspråk”. I Karlssons värld är en fotbollsspelares fysiska egenskaper inte individuella, förvärvade efter oändliga timmars träning på blåsiga planer, utan något nedärvt från föräldrarna. Och om föräldrarna inte är ”riktiga” svenskar, blir därmed inte heller idrottsmannens ”kroppsspråk” detta.
Partiets invandrarpolitiska program slår tydligt fast att invandrarskapet går i arv, i generation efter generation, i sekel efter sekel. Och vissa kommer aldrig att lyckas få ”invandraren” ur sin kropp oavsett hur mycket de än försöker: ”Assimilering är en lång och svår process som inte alltid lyckas och som i vissa fall kan ta flera generationer att fullborda.”
Avgörandet vem som är svensk ligger inte hos individen. Att du är medborgare, född och uppvuxen här och uppfattar dig som svensk räcker inte: ”Svensk” är endast den som ”av andra svenskar uppfattas som svensk”, vilket gör det fullkomligt logiskt att ”svenskar”, likt Karlsson, tar sig rätten att avgöra vem som tillhör ”oss” – och vem som inte gör det.
Sverigedemokraternas uppdelning av befolkningen blir kanske tydligast i Jimmie Åkessons utpekande av hundratusentals svenskar som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” – enbart på grund av deras religion. Och nu i veckan har Björn Söder, riksdagens andre talman, som kallat Sveriges homosexuella för ”avarter” som ”aldrig [kommer] att vara normala” hävdat att inte heller samer eller judar är riktiga svenskar.
Sverigedemokraternas tankegångar om det tudelade folket genomsyrar hela deras politik, men är som mest uttalad inom kriminalpolitiken. Här upphör varje gärningsman – åtminstone den som råkar ha utländsk bakgrund – att vara en individ och övergår till en representant för gruppen ”invandrare”. Brottsoffer blir å andra sidan – bland dem som räknas som riktiga svenskar – sinnebilden för det rena, oskuldsfulla Sverige som hotas av utifrån komna horder av främlingar.
Ingen har åskådliggjort detta mer stringent än Jimmie Åkesson. I samband med ett uppmärksammat, brutalt sexuellt övergrepp i Rissne år 2000 slog han fast att brottet var ett kollektivt angrepp av ”invandrare”, riktat mot hela det svenska folket: ”En sådan här våldtäkt är inte bara en tragedi för en ung flicka – det är en våldtäkt på hela vår nation. Människor, som vi gav skydd, mat och husrum, tackar oss med att våldföra sig på vårt folk och dessutom kräva förståelse och kärlek för det … Är det numera en mänsklig rättighet att våldta svenskar? ”
Likt en sentida överstepräst, passade Åkesson samtidigt på att ge ”svenskarna” absolution, en form av kollektiv syndernas förlåtelse: ”Svenskarna har ingen skuld i hur dessa avskyvärda kräk till våldtäktsmän ser på svenska kvinnor. Vi har inget som helst ansvar för det inträffade”, skrev Åkesson och avslutade med att klargöra sin nya mission: ”Däremot utnämner jag nu till min livsuppgift att informera Sveriges folk om den rådande, ohållbara situationen.”
”Invandraren” kategoriseras, exkluderas och pekas sedan konsekvent ut som ett hot. SD:s presskonferens om budgetomröstningen är ett typfall. I stället för att diskutera ekonomi lyfte Mattias Karlsson återigen fram den kriminelle invandraren. Med hänvisning till en nästan tio år gammal BRÅ-rapport, Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, hävdade Karlsson att utlandsfödda är ”kraftigt” överrepresenterade i brottsstatistiken – 2,5 gånger – jämfört med de födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar.
Karlsson citerade siffrorna någorlunda korrekt, men han nämnde inte att ”överrepresentationen” är betydligt högre för såväl kön som sociala faktorer. Män är misstänkta för brott 3,5 gånger så ofta som kvinnor, och de utan gymnasial utbildning 5,7 gånger så ofta som de med, vilket tydligt visar att ”födelseland” som urvalskriterium, eller förklaringsgrund, till kriminalitet är ett minst sagt trubbigt redskap.
Problematiken blir än tydligare om man väljer att komplettera BRÅ:s siffror med ännu en grupp vald utifrån ett enda urvalskriterium: Sverigedemokraternas riksdagsledamöter. Hur ser egentligen deras brottslighet ut, jämfört med gruppen utlandsfödda?
Bland dagens 49 SD-ledamöter är fem dömda för brott, bland annat förtal, misshandel och narkotikabrott. Det innebär en mycket kraftig överrepresentation. Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög.
Det innebär att Sverigedemokraternas ledamöter har en exakt lika hög brottsfrekvens, 10 procent, och samma överrepresentation, 2 till 1, som utlandsfödda. (Siffrorna för utlandsfödda är viktade, det vill säga, statistiskt likställda med svenskfödda vad gäller kön, åldersfördelning med mera.)
Och överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om. Medan 1,4 procent bland sverigefödda varit misstänkta för misshandel, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter hela 4,1 procent, en överrepresentation på närmare 300 procent och exakt samma siffra som för utlandsfödda.
Och tittar man på än grövre brottslighet, som narkotikabrott, kommer ingen annan grupp ens i närheten av de Sverigedemokratiska riksdagsledamöterna. Medan 0,5 procent av de Sverigefödda och 1 procent bland de utlandsfödda varit misstänkta för narkotikabrott är motsvarande siffra för dömda SD-riksdagsledamöter över 2 procent, det vill säga dubbelt så högt som bland utlandsfödda.
Tilläggas ska att brottsligheten bland SD-ledamöterna dessutom ligger högre än bland ”andragenerationsinvandrare”, många av dem boende i så kallade ”utanförskapsområden”, i samtliga ovan nämnda brottskategorier.
Om Mattias Karlsson menar allvar när han säger sig vara orolig över den ”minskade trygghet” som han påstår att invandrarnas brottslighet lett till, borde han vara närmast förfärad över den otrygghet som hans egna riksdagsmän åsamkat samhället, genom sin lika höga eller ofta än högre brottslighet.
Naturligtvis kan man invända att det är orimligt att kategorisera och jämföra siffror på detta sätt. Och det är just detta som är min poäng. Vad händer med ett samhälle där forskare och media anammar den Sverigedemokratiska indelningen av befolkningen utifrån födelseort, religion och påstådd etnicitet?
Den grundläggande frågan kring Sverigedemokraterna är inte att man vill minska antalet asylsökande med 90 procent, vilket för övrigt svårligen låter sig göras eftersom rätten till asyl regleras av internationella konventioner. Problemet är att detta, även i internationella jämförelser, extrema parti i sin självpåtagna rätt att kategorisera oss invånare, ser sig som förkämpar i en strid på liv och död mellan skilda civilisationer, kulturer och nationer. Ett sådant parti blir per definition destabiliserande för varje samhälle.
Eller för att citera Kent Ekeroth, partiets ledamot i Riksdagens justitieutskott: ”Vårt land riskerar på sikt att drabbas av inbördeskrig om inte Sverigedemokraternas ord tas på allvar … vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck.”
Gellert Tamas
