Kultur-tv med hög fart
Ulrika Stahre har sett SVT:s nya satsning Kulturveckan
Kalejdoskoplika mönster som rör sig rytmiskt, en och annan textplatta. Och framför allt en alldeles för nervös kamera som ömsom zoomar in alldeles för nära, ömsom sveper obegripligt. Möjligen är kameran i fas med kalejdoskopet, men så ser hur som helst SVT:s nya satsning Kulturveckan ut.
Som tur är fylls den lite valhänta formen med ett brett och aktuellt innehåll. På en timme hinner programledarna Hannes Fossbo och Jessika Gedin diskutera Golden Globe-galan, #Metoo, de tre hundraåringarna Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Elsa Grave, Jesus och julen samt biopics med anledning av filmen om Ted Gärdestad.
Det är hoppackat, ändå glättigt och lätt. Efter den inledande flåsigheten landar programmet, när poeten Anna Hallberg får komma in och prata om Grave. Samtalet klarnar och får ett lyster som är ett måste för den här typen av pratprogram.
SVT kallar Kulturveckan för ett utvecklingssamtal – inte så passande, eftersom det mest påminner om tvång och samtal hårt styrda av sin form – men programmet liknar mest ett mycket långt Kulturnyheterna. Inget fel i det, det kan säkert bli bra när alla har hittat sina roller.
Dock är det lite nedslående att kultur verkar vara samma sak som film och teater. Det är en prioritering som förstås har med säsongen och det egna tv-mediet att göra, och det faktum att litteraturen har ett eget program. Jag hoppas verkligen att jag har sett fel och att framtida kulturveckor dränks i konst, musik och dans.
