Våld ger bara kaos – inte rättvisa eller makt
Hannah Arendt lär oss att när våldet träder in är det alltid i sällskap av ovisshet
Det har tagit lång tid för mänskligheten att bättre förstå sig på våld. Vanligaste misstaget är att tro på den mål-medel-logik som vi föreställer oss att våldet har: Våld ska avsluta något, sätta punkt. Men så blir det sällan; våld är nästan alltid en versal, en inledning.
Putin skulle slå ner Ukrainas oregerlighet på tre dagar men i stället har han satt igång processer som kommer påverka världen lång tid framöver och som kan leda till hans egen undergång. Ligisterna i påskupploppen ville sätta stopp för kränkningar av religion genom att visa att de inte drar sig för att skada de som upprätthåller lagen men i stället har de demonstrerat främlingskap inför det sekulära samhället och inlett skeenden som kommer drabba dem själva.
När Ebba Busch efterlyser hundra av handeldvapen sårade upprorsmakare tror hon det sätter stopp för deras framfart men lika gärna hade kravallerna kunnat bli livsfarliga och satt igång trauman för generationer framöver: Våld stänger nämligen inte dörren till kaos utan öppnar den. Vilket är vad Hannah Arendt förklarar i boken Om våld som publicerades 1970.
Våld, menar Arendt, tar den till som förlorat kontrollen; det är inte ett styrkebesked utan ett avslöjande om svaghet. Och, fortsätter Arendt, våld kan inte skapa makt; det kan slå ner makt och skapa underkastelse men inte frambringa auktoritet, styrka eller rättvisa inom en gemenskap. Makt och våld är alltså inte synonymer utan konträra begrepp och när våldet träder in är det alltid i sällskap av ovisshet och oöverskådliga slumpfaktorer.
Att några är beredda att arbeta politiskt för hädelselagar och att andra vill bortse från Paludans fascism är inte smickrande, det är svaghetstecken
Vad Ebba Busch gör när hon efterlyser skadade ligister, skulle Arendt säga, är vad politiska ledare gjort i alla tider när de saluför illusionen om träffsäkert våld: De erbjuder tröst för den sårade rättvisekänsla som väckt ursinne och blodtörst. Ursinne och blodtörst låter inget vidare men kan vara adekvata känslor, önskan att skydda eller vedergälla skadad blåljuspersonal är en sund instinkt. Arendt gör alltså ingen moralisk poäng angående om nån förtjänar att slås ner, poängen är att våldets sätt att vara gör det svåranvänt som medel för att skipa rättvisa oavsett om vedergällning är berättigad eller inte. Det innebär att löften om våld som ställer saker till rätta bara är en spekulativ flykt undan verkligheten.
Säkert dagdrömmer Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg om att täppa till truten på Putin och sätta stopp för hans monstruösa mördande. I alla fall jag gör det. Att höra någon med vapenmakt lova att Putin ska få vad han förtjänar vore befriande för mitt raseri men Stoltenberg vet att det kapitel han skulle inlett med en Nato-attack inte vore värt lidandet han riskerar ge upphov till långsiktigt.
Rasmus Paludan versus religiösa fundamentalister är ett särskilt test för nationen. Ni som beskriver Paludan som nån sorts hjälte? Ett lackmuspapper för hur demokratin mår? Har ni läst hans parti ”Stram kurs” partiprogram?
Partiets endgame är att avskaffa liberala rättigheter genom att utnyttja liberala rättigheter, i det är de lika de islamister som verkar i friare länder.
Det finns ingen motsättning mellan att värna Paludans yttrandefrihet och samtidigt notera att han och Stram kurs faller under toleransparadoxen: Tolerans med de som vill avskaffa tolerans riskerar att leda till avskaffad tolerans; liberala rättigheters fiender utnyttjar liberala rättigheter för att införa totalitärt styre, det öppna samhället utnyttjas för att stänga det.
Folk, inte minst på sociala medier, älskar att signalera vilka värden de står för gentemot sin grupp: håller man inte Paludan för hjälte är man för våldsverkare i förorten, anser man inte att det är rasism att bränna Koranen är man själv rasist, är man inte för Nato är man Putin-lakej, vill man inte skjuta på potentiellt kriminella under demonstrationer försvarar man dem.
Svartvit retorik gör det svårare att kanalisera ursinne och vrede i vad som skapar bra saker. Enkla lösningar spär på föraktet för sånt som långsiktigt åstadkommer makt; dialogpoliser, satsningar på skola, integrationsprojekt – men också att stärka rättvisekedjan; lagföra människor korrekt och värna sekulära och demokratiska idéer. Det finns anledningar till att flyktingströmmar går från religiösa och totalitära länder till liberala demokratier.
Att några är beredda att arbeta politiskt för hädelselagar och att andra vill bortse från Paludans fascism är inte smickrande, det är svaghetstecken.
”Fördrag utan svärdsmakt är enbart ord”, skrev Thomas Hobbes. Det var nåt Arendts generation visste; de var knappast pacifister. Våld, för att slå ner ett mer orättvist våld, är ibland nödvändigt. Arendts läxa är att vi bör vara beredda på att våld inte bringar rättvisa eller makt utan kaos.
