White Lotus är mer såpopera än vass satir
Här får vi inga nya insikter och ojämlikhet och orättvisor
TV-SERIE När jag var i 20-årsåldern hörde jag talas om en några år äldre kille som, till skillnad från alla andra i de kretsar jag kom i kontakt med, tillhörde en verkligt förmögen familj. Det var tydligen svårt för honom att ha så mycket pengar att han varken behövde ta studielån eller jobba, när hans kompisar vanligtvis hade noll kronor kvar i slutet av månaden. Det var en identitetskris, ja han var faktiskt vilsen och olycklig.
Det var möjligen sant, men oavsett så avspeglade skvallret runt den här killen en klyschig, kompensatorisk idé om de rika: de har pengarna, men vi har gemenskapen. De är kalla och deprimerade, vi är varma, förnuftiga och solidariska.
Med den föreställningen laborerar The White Lotus, Mike Whites hyllade tv-serie som visas på HBO. Här får vi följa stenrika amerikaner på lyxhotellsemester, i första säsongen på Hawaii, i den andra, som just börjat visas, på Sicilien.
De representerar, kan man säga, en skala från ”synd om” till ”jävla as”, ofta inom samma rollfigur. Långt ut på as-sidan i säsong två finns en skamlöst självgod affärsman som bjudit med sin fru och en gammal kompis i akt och mening att dränera honom på hans nyvunna förmögenhet. Den enda som fattar det är kompisens fru, progressiv arbetsrättsjurist och det närmaste man kommer publikens ställföreträdare i serien. Hon ångar av förakt mot den miljö som hon, genom sin mans nyrikedom, blivit en del av.
Mest synd är det om en storögd universitetsstudent som semestrar med sin sexmissbrukande Hollywood-mogul-pappa och sin snuskige farfar. Studenten möter den sorgsna unga assistenten till den karismatiska Tanya, en publikfavorit från förra säsongen som nu transformerats från förgråten tragedienne till en burlesk pajas. Det är som att hon är med i en helt egen serie.
Bland servicepersonalen är de riktiga slitvargarna helt frånvarande. Här blir rum städade, frukostbuffén dukad och tallrikar diskade av osynliga händer. Men här finns platschefen, en kärv kvinnlig motsvarighet till första säsongens dito, och inte minst två hejiga sicilianska tjejer som muntert prostituerar sig på hotellet.
Dem får vi inte så veta så mycket om. Karaktärsfördjupningen ägnas inte åt tjänstefolket utan åt det uttråkade, otillfredsställda herrskapet. Serien klämmer oss mellan engagemang i deras uppblåsta kriser och konflikter, och en regelrätt avsky för dem. Det ges ingen lättnad, allt är oavbrutet pinsamt och obekvämt, och det är seriens styrka att kunna upprätthålla den spänningen.
Men vad mer? Är detta verkligen en ”vass skruvad samhällssatir”, som både recensioner och marknadsföring påstår?
Serien parasiterar ju något extremt på det den låtsas kritisera. Här bjuds vi in att dregla över en värld utom räckhåll, skildrad i fantastiskt flotta bilder. Vi får njuta av en oljigt cynisk/empatisk blick på den ekonomiska eliten, skratta åt dem och gotta oss åt hur den gyllene buren har perverterat dem. Som Jennifer Coolidge, som spelar Tanya, uttrycker det i en intervju med SVT: ”När du har en väldigt stor mängd pengar är det svårt att leva någon form av normalt liv som ger dig lycka”. Stackars rika skitstövlar, så tomma på innehåll. Lyllo oss, vanliga människor vars blod pulserar varmt i ådrorna.
The White Lotus är en pretentiös såpa. Som sådan är den välskriven och snygg. Men den ger få insikter om ojämlikhet och orättvisor. Till slut är det mest skönt att lämna hotellet, lyckligt nedsjunken i Ikea-soffan, tröstad av föreställningen om hur kyligt det är på toppen.
