Jag tappar tron på vad litteraturen får vara
Sara Meidell skriver själv om den hätska debatt om ätstörningar hennes bok orsakat
”Allt som sägs kan och kommer att användas emot dig.”
Så skriver jag i inledningen av Ut ur min kropp, min bok som just nu debatteras hårt på kultursidor och i sociala medier. I boken är detta en del av en kort ouvertyr, en inbjudan och en sorts vädjan till läsaren att försöka förmå gå in i texten med respekt och varsamhet, utan rädslor och tidigare föreställningar om ätstörningens världar.
Jag tvivlar på att mer än en bråkdel av de som nu skriver tvärsäkert och upprört om min bok har tagit del av dessa rader – som Victor Malm skrev i Expressen; eftersom folk inte läser böcker längre kommer debatten om böcker till stor del att handla om fantasier om böckers innehåll, samt i detta fall om upphovspersonen. Och i den känslostorm som min bok orsakat kan jag bara med stor sorg konstatera att det verkar som att jag riktat mina ord mot mig själv.
Allt jag i nuläget säger kan och kommer att användas emot mig.
Denna text är långtifrån självklar att skriva, av många skäl. Till att börja med går det emot allt jag tror på om både kulturkritisk och journalistisk yrkesheder att dels gå i polemik mot en intervju, dels att som författare ens vara delaktig i debatt om sitt litterära verk. Men, ytterst, i linje med allt vad min bok handlar om, går det emot min tro på rätten att stå i sin egen erfarenhet, utan att behöva försvara sitt talutrymme. Men nu är vi där vi är.
Jag vill bara gå in och skrika åt dem att de har fel, sa min dotter i fredags kväll. Detta efter att, trots min bestämda avrådan, ha gått ut på twitter och sett sig omtalad i en tråd där både mitt mentala tillstånd och mitt föräldraskap ifrågasattes. Det kan du inte, sa jag, det enda som kommer hända är att du blir anklagad för att vara medberoende, att du ser ett hat du inte ska se.
Berätta om det svåra, berätta om det mörka, säger vi till kvinnor – men berätta om det på sätt som vi förstår
Den isande känsla av att som flickmamma behöva uppleva en ung vuxen dotter själv frontalkrocka med ett samhälle redo att tysta, misstänkliggöra och sjukförklara den kvinna som talar från en erfarenhet som inte varit vare sig enkel eller svartvit – är ingen jag önskar någon att behöva vara med om.
Berätta om det svåra, berätta om det mörka, säger vi till kvinnor – men berätta om det på sätt som vi förstår, berätta bara till en gräns där det fortfarande är uthärdligt.
Berätta bara om du är redo att vara även förebild, mamma, socialstyrelse, psykolog, tröstare och viktigast, berätta bara om du kan ge ett intyg på att du själv står stadigt i det vi kallar friskhet.
Min bok är en krigsförklaring till detta system av misogyni och hyckleri, ett försök att skapa ett livsutrymme för ett visst fält av kvinnlig erfarenhet som vissa, vilket i debatten blivit iskallt tydligt, menar inte får berättas.
Men, och det är hårresande att behöva upprepa detta igen; min bok är också ytterst litteratur, en dialog med tidigare anorexiskildringar och en litterär utforskning av hur ett språk kan formas för att gestalta anorexins natur och logik. Det stundtals grandiosa tänkandet, det stundtals svartvita, den ständiga längtan till svälten, outsiderskapet och ja – precis som upprörda kritiker nu larmar om, även sjukdomens självrättfärdigande, hur sjukdomslogiken argumenterar för fortsatt sjukdom.
”
Alla journalanteckningar i detta dokument är autentiska. Alla källor är kontrollerade och de som inte är kontrollerade är mycket troligt partiska eller korrupta. I allt övrigt är det berättat som det var och som det skrevs”, lyder inledningsorden i min bok, credot som vill påminna, trots självbiografins form; här råder inga vanliga sanningar.
Många som skrivit kritiskt bekänner egen erfarenhet av ätstörningar: Lotta Ilona Häyrynen i Arbetet, Anna Smedberg Bondesson i DN, i ett par tyngre texter. Eftersom gränsen är sprängd för vad vi projicerar på andra i denna debatt vill jag i det sammanhanget tillåta mig att reflektera över; vad handlar det om, när min bok tydligen går rakt in i smärtan av den egna erfarenheten? Är det en sorg över att inte själva ha fått eller tagit det talutrymme jag begär med min bok? Att inte ha blivit sedd i sin kamp och tillfrisknande? Att, om gråskalor tillåts i bilden av sjukdom, fördämningarna skulle rämna och vi alla dras ned i det mörker de klarat sig ur?
Jag stärker mig med den flod av mejl jag får från många både tillfrisknade, drabbade och anhöriga som läst boken och tackar för att någon äntligen skildrar komplexiteten, det som inte är varken friskt eller sjukt, men som hankar sig fram i sorg och glädje. Sörjer över att de inte känner sig trygga nog att gå ut med sådana vittnesmål offentligt, så låg uppfattar de att takhöjden är och det är förfärligt att de verkar ha rätt.
Jag har jobbat som journalist i mer än 15 år, men med bokutgivningen stod jag för första gången inför situationen att bli intervjuad själv i vidare omfattning. Monumentalt mycket större dock; för första gången stod jag inför att tala på ett djupare och öppnare sätt än jag någonsin gjort kring mitt liv och allt jag förstått om både min sjukdomsproblematik och om hur den många gånger svarat på vårt samhälle, på den intervjuades plats.
Jag är förtvivlad över att i någon mån behöva känna mig besegrad i min ambition att med min bok utföra ett slags hållbarhetstest av samtiden
Jag träffade två journalister i augusti. En intervju, i Femina, blev utförlig och nyansrik, den andra, i Tidningen Vi, adapterade bokens kompromisslöshet och litterära grepp och blev både hård och hårt kondenserad. Utgången vid publiceringen av den senare blev olycklig, viktiga tillägg jag hade kom inte med i den text som publicerades och delvis därför blev rubriken också gravt missvisande – precis den provokation som många tog emot hela intervjun som. Efter en kontakt med redaktionen som jag borde haft långt tidigare, är intervjun nu delvis justerad och rubriken utbytt – men ja, nu är vi där vi är.
I slagskuggan av en framväxande cancelkultur och book-ban-retorik, en tappad tro på vad litteratur får och kan vara.
Jag är förtvivlad över att i någon mån behöva känna mig besegrad i min ambition att med min bok utföra ett slags hållbarhetstest av samtiden, dess förmåga att kunna ta emot det projekt jag föresatt mig, detta slags berättande.
Men som min sponsor säger; det är vackert att vara sårbar, så jag gör mig sårbar och ger er min nakna och helt icke-fiktiva försäkran: jag hade gjort vad som helst för att ha sluppit bli sjuk.
Det lidande som anorexin har orsakat mig och mina nära har varit monumentalt och jag önskar ingen att behöva drabbas av detta. Jag kan inte skriva om min livshistoria till en frisk persons, men mitt liv har trots allt varit både vackert och rikt, mitt i allt svårt. I dag lever jag med min skörhet och mina stundtals knepiga beteenden, i ständigt arbete för tillfrisknande, i alla mina gråskalor. Vill ni tala om min person hoppas jag att det får vara utgångspunkten. Vill ni tala om min bok, läs den och tala sedan.
