Vi är på väg mot EU:s absoluta bottenskikt
Fixeringen vid volymmål döljer att Sverige är på väg mot en oerhört repressiv flyktingpolitik
Några veckor innan den migrationspolitiska kommittén ska ha sitt slutmöte har den offentliga flyktingdebatten drivits upp till kokpunkten.
Miljöpartiet hotar med regeringskris. Inom Socialdemokraterna råder inbördeskrig. Under protester från partiets humanister och internationalister driver ledningen på för en unikt repressiv linje, ivrigt understödd av ideologerna på tankesmedjan Tiden, som lanserat ett slags ”Turkiet-avtal” enligt den gamla sverigedemokratiska devisen att flyktingar passar bättre i ”närområdets” redan överbelastade flyktingläger än på vår egen bakgård.
Men fixeringen vid volymmålet ser också ut som en taktik för att flytta hela debattfältet åt höger. På så vis riskerar en rad andra mycket allvarliga inskränkningar att passera under radarn.
Centern och Liberalerna vrider sig som maskar på kroken för att försöka dölja sitt närmande till högerblocket. Som MP:s representant i kommittén Annika Hirvonen Falk konstaterade häromdagen: När L och C nu låtsas att det diskuteras ett absolut tak för flyktingmottagandet konstruerar de en halmdocka, som de sedan kan motsätta sig för att framstå som asylrättens försvarare. Och i måndags bröt förhandlingarna, i vart fall tillfälligt, samman. Moderaterna orkade inte ta ansvar för en politiskt bred kompromiss, utan går hellre till nästa val hand i hand med SD och med möjligheten att hetsa ytterligare mot flyktingar.
Nästan hela diskussionen cirklar kring frågan om volymmål, eller riktmärke, som är den socialdemokratiska versionen av nästan samma sak.
Det är en olycklig fixering.
Skillnaderna mellan dessa begrepp är i praktiken små. Ett volymmål betyder ett fast antal personer. Ett riktmärke innebär en procentuell andel av flyktingarna till EU (nog så svårt att beräkna, eftersom man i rättvisans namn då bör ta hänsyn till ekonomiska förutsättningar).
Men i varje givet läge innebär ju även en procentandel en fast siffra. För att ta 2019 som exempel så sökte 600 000 personer asyl i unionen. En andel på 3 procent, som nämnts som riktmärke, skulle innebära 18 000. (För övrigt väldigt nära de ca 22 000 som faktiskt sökte asyl i Sverige det året.)
När målet/märket överskrids, så ska id-kontroller inrättas, kvotflyktingarna lämnas i lägren och familjeåterföreningen strypas än mer, är tanken.
Det är en idé som står i skarp kontrast mot kommitténs direktiv att asyllagstiftning ska vara human.
Men fixeringen vid volymmålet ser också ut som en taktik för att flytta hela debattfältet åt höger. På så vis riskerar en rad andra mycket allvarliga inskränkningar att passera under radarn. Även utan någon form av volymmål är ju Sverige på väg att få en historiskt repressiv lagstiftning som på flera punkter placerar oss i EU:s absoluta bottenskikt.
Jag tänker på hur tillfälliga och relativt korta uppehållstillstånd föreslås bli regel. Hur kunskapsprov, språktester och skärpta försörjningskrav kommer att göra livet till ett utdraget helvete för många och försämra integrationen.
Hur man vill öka skillnaderna mellan konventionsflyktingar och krigsflyktingar, så att de senare får korta uppehållstillstånd och mycket svårare att förenas med sina familjer – trots att deras utsikter att en dag återvända till hemlandet sällan är bättre än konventionsflyktingarnas.
Hur deportationsivern riskerar att leda till masskontroller på gator och torg.
Hur människor kommer att tvingas leva som papperslösa under längre tid än i dag, med större risk att dras in i svart ekonomi, social misär och kanske kriminalitet.
Och hur det saknas belägg för att sådana här åtgärder skulle påverka antalet asylsökande till Sverige mer än på marginalen.
Det är inte alls svårt att se att volymmålet i slutändan omformuleras eller kanske helt stryks från kommitténs förslag.
De mer flyktingvänliga partierna kan då stoltsera med att de stoppat eller mildrat det.
De flyktingfientliga partierna kan peka på alla de andra inskränkningarna.
Alla vinner något.
Utom flyktingarna.
