Sommardal missar filmens poäng

Malin Krutmeijer svarar på kritiken mot filmen ”Taikon”

Katarina Taikon med familjen 1965.

En människa är många saker. Katarina Taikon var till exempel en brinnande aktivist. Det är i den egenskapen som Lawen Mohtadi, med sin bok Den dag jag blir fri, har skrivit in henne i vår politiska historia. Filmen hon gjort tillsammans med Gellert Tamas har samma vinkel: Taikon är en politisk biografi över en människa som vek sitt vuxna liv åt kampen för romers mänskliga rättigheter.

Filmen sätter denna kamp i ett historiskt sammanhang: ett 60-tal där koloniala befrielserörelser och den amerikanska medborgarrättsrörelsen synliggjorde rasistiskt förtryck, samtidigt som den romska minoriteten i Sverige nekades den välfärd som byggdes för majoriteten. Vi får se hur Katarina Taikon kliver in på scenen och kopplar upp frågan om romers rättigheter mot tidens progressiva krafter.

Det duger inte för Göran Sommardal. Med en för honom otypisk brist på lyhördhet inför verket ser han bara saker som inte finns i filmen (Aftonbladet Kultur 10 januari).

Sommardal hade önskat sig en berättelse om en flicka som sliter sig loss ur ett romskt förtryck och finner friheten i ”det svenska moderna samhället”. Filmen borde ha understrukit hur mycket ”historiskt bättre” det senare var jämfört med ”traditionella romska”.

Ur romskt perspektiv får man nog säga att det är en sanning med modifikation. Katarina Taikon hade ju inpå bara skinnet upplevt den fula sidan av detta ”historiskt bättre” samhälle: dess öppna rasism och svåra diskriminering mot sådana som hon. Men filmskaparna förväntas liksom formulera ett tack till det svenska samhället, för att där trots allt fanns människor som välkomnade och lyssnade på Katarina Taikon och hennes syster Rosa.

Katarina Taikons projekt var att förbättra romernas situation, och det är det filmen skildrar. Detta fokus är ideo­logiskt och ohistoriskt, menar Sommardal. Jag för min del skulle kalla det tämligen självklart.

Låt oss då spåra lite ideologi i Sommardals egen text. Varför duger det inte med en berättelse om Katarina Taikon som politiskt subjekt? Varför räcker inte intervjun i filmen, där hon själv beskriver vilket inskränkt liv hon skulle ha levt om hon inte hade lämnat sitt första äktenskap?

Sommardal vill veta ännu mer om hur förtryckt hon var av den romska ”hederskulturen”. Det är en annan berättelse, tyvärr lik en i vår samtid omhuldad figur om hur ”mörk etnisk kvinna räddas undan de sina av vit majoritetskultur”. Den figuren bör man vara noga med att nyansera, eftersom den så beredvilligt lånar sig till rasistiska världsbilder snarare än feministiska.

Riktigt sorgsen blir jag när Göran Sommardal understryker att Katarina Taikon ”lämnade det romska”, och såg Ivar Lo-Johanssons exotistiska bild av romer ”med svenska ögon”.

För det första kan man ifrågasätta polariseringen mellan ”romskt” och ”svenskt”.

För det andra: på vilket sätt lämnade Katarina Taikon det romska? Hon skaffade en lägenhet och drev ett litet företag. Hon vuxenutbildade sig. Hon skapade en bred vänkrets och gifte sig, precis som sin pappa, med någon som inte var rom. Vore hon mer romsk om hon var analfabet och tvingades flytta runt i husvagn? Det var sådana idéer Ivar Lo-Johansson saluförde, och om något var det väl just i egenskap av rom som Katarina Taikon såg problemen med dem.

På en punkt ger jag Göran Sommardal rätt. Jag borde, i min egen text om filmen, inte ha kallat Taikons första äktenskap för ett tonårsäktenskap. En trettonåring är ett barn.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.