Ordvrängare av rang
Petter Lindgren minns Robert Broberg
Det finns en Robert Broberg för alla åldrar och sinnesstämningar.
Till min barndoms mest sublima ögonblick hör utan tvekan roboten Robbots uppdykande i Brobergs The Pling & Plong Show i tv. Av kartong, men intagande framtidsaktig, skrämde Robbot skiten ur mig i det tidiga sjuttiotalet.
Robert Broberg, eller Zero, Robert Bridgemountain och allt vad han kallat sig, är kanske mest känd som en glad skit. Dock har även melankoliker mycket att hämta bland hans omkring 30 fullängdare och 50 singlar.
Själv rekommenderar jag särskilt den antikonsumistiska och resignerade Tolv sånger på amerikanska från 1978, som förutom att innehålla några av Brobergs bästa låtar också omges av ett särskilt skimmer eftersom jag fick den av min första tjej, någon gång i början på 80-talet.
En present som jag mottog med skepsis, för vid tidpunkten råkade den ombytlige Broberg, då aktuell med bland annat Likbil, stå för i stort sett allt jag ansåg förkastligt inom konsten: glatt humör, ordvitseri, färg!
Med åren har jag dock lärt mig att de djupaste melankolikerna ofta står att söka i ytvattnet. Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå
i lera och sörja, och att allt som säljer ut Globen inte med nödvändighet behöver vara dålig konst.
Som ordvrängande textförfattare var Broberg fullt i klass med Povel Ramel, och som melodimakare slog han i stort sett alltid huvudet på spiken.
