Borgerliga romaner om klimatet hjälper ingen

Istället för Jenny Offills ”Väder” – läs Kim Stanley Robinsons ”Ministry of the future”

Bild från Malawi som 2016 drabbades av både torka och översvämningar, med en svältkatastrof som följd.

Nu stiger antalet romaner om klimatkrisen närapå i takt med koldioxidhalten, och så förblir litteraturen angelägen. Klimatfiktionen är dess band till en varmare värld. En av de mest hyllade romanerna från förra året har i dagarna utkommit på svenska: Väder av Jenny Offill (Natur & Kultur). Här arbetar Lizzie som universitetsbibliotekarie i New York. Hon rekryteras som assistent åt en klimatföreläsare och får i uppgift att besvara mejlen som regnar in, om allt mellan himmel (”hur blir det med det amerikanska vädret?”) och jord (”när kommer mänskligheten att utrotas?”).

Obönhörligt droppar insikten om det förestående sammanbrottet in i Lizzies vardag. Den är så vardaglig en medelklassvardag kan bli, fylld av hälsokontroller och museibesök och sonens spelvanor och en bror som kraschar sitt förhållande. Offill berättar ingen historia, utan bygger att montage av stycken som sällan är längre än sju meningar och ofta stannar vid två: lappar uppsatta på bibliotekets anslagstavla, vitsar, frimärksporträtt av karaktärer som korsar Lizzies väg.

När det fungerar som bäst vrider sig styckena runt varandra som stegen i en spiraltrappa, upp mot en vind utan fönster eller ljus; Offill frammanar känslan av att maktlös drivas in mot slutet. Allt Lizzie förmår är att, med nöd och näppe, hålla ihop denna sin egna vardag. Och sådana är ju de flesta människors liv: översvämmat av småbekymmer och mikrobestyr som måste bemästras, medan resan in i en obeboelig värld accelereras av krafter långt bortom den enskildas kontroll.

Vissa dagar kan inte Lizzie sluta svettas. Hon får veta att temperaturerna kommer att bli bokstavligt olidliga i New York år 2047. Hennes tankar går, ju längre romanen lider, till en allt överskuggande fråga: hur ska jag och mina käraste överleva? Hon läser om de superrikas apokalypsbunkrar, väger Nya Zeeland mot södra Argentina, bestämmer sig för att göra slag i saken och köpa mark på kallare breddgrader och får med sig sin ljumme make. Lizzie blir en prepper, en survivalist; hon memorerar instruktioner för att bygga om en tonfiskkonserv till en lampa. I romanens centrala passage sitter hon och maken vid köksbordet:

”Ben och jag gör en kravlista för vår domedagsgård: odlingsbar mark, tillgång till vatten, nära till järnväg, högt beläget. Är höjden avsedd att skydda mot översvämningar eller inkräktare? Båda två. Jag ska bygga en vallgrav, säger han och går in på nätet för att läsa på om hur man gör det.”

Mest avgörande: den borgerliga klimatromanen stänger ned fantasin om kollektiv handling

Så ser ett slags slutpunkt ut för den borgerliga klimatromanen. Intresset för interiörerna i en medelklassjäl som drabbats av klimatångest utmynnar i reflektioner över hur detta subjekt ska räddas, uppe på sin trygga höjd, innanför en vallgrav som ska hålla borta både vatten- och människomassor.

Genren har varit under utveckling i ett decennium – Ian McEwans Hetta från 2010 blev ett fundament – och hålls samman av ett antal perspektiv. Den skrivs inifrån det välbärgade nord. Den behandlar i regel en familj som försöker anpassa sig och överleva med så mycket av sin normalitet som möjligt i behåll, antingen på andra sidan apokalypsen eller i brottning med vetskapen om dess snara ankomst. Den nämner inte fossila bränslen med ett ord. Om den registrerar det globala syd är det som ett vagt hot om inkräktare. Mest avgörande: den borgerliga klimatromanen stänger ned fantasin om kollektiv handling. Den släpper inte efter en millimeter åt tanken på motstånd. Om individen kan göra någonting alls är det att rädda sitt eget och sina närmastes skinn.

Är det en rimlig kritik? Ska romaner bedömas utifrån deras politiska tendenser? Det är svårt att undvika. Klimatfiktionen uppstod som litteraturens reaktion på ett politiskt problem, svaret på frågan om vilka insikter den kan förmedla till vår tids största kris. Den borgerliga klimatromanens effekt måste här hittills bedömas som negativ: ett bidrag till passiviteten. I den mån den återspeglat ångesten i sköna ordalag har den också bekräftat den som naturlig reaktion, i frånvaro av allt som liknar kamp.

Det minsta man kan begära av litteraturen i en varmare värld är att den nyttjar sina unika resurser till att expandera fantasin och medvetandet – om att saker skulle kunna vara annorlunda, om att inget öde står skrivet i sten – i stället för att krympa dem ytterligare. Och under uppvärmningens press omvandlas också skenbart opolitiskt självbeskådande till högspänningspolitik: den privata domedagsgården.

Om litteraturen har något berättigande i en allt varmare värld är det Robinson som visar vägen

Lyckligtvis finns nu alternativ. 2020 var också året för ett episkt genombrott i klimatfiktionen, i form av det verk som alla andra hädanefter kommer att jämföras med: Kim Stanley Robinsons monumentala The ministry for the future. Den är allt som Väder inte är. På varje punkt vänds här den borgerliga regelboken ut och in: sydligt perspektiv, fossila bränslen i handlingens centrum, kamp mot deras ägare som mänsklighetens räddning, ett myller av kollektiva processer i en värld som balanserar mellan undergång och utopi.

Enbart i ett avseende liknar de två romanerna varandra: båda arbetar med montageteknik. I Robinsons fall är resultatet en fusion av form och innehåll, där den mångfald av taktiker och tekniker som krävs för att rulla tillbaka uppvärmningen motsvaras av ett ändlöst experimenterande med olika typer av litterär gestaltning.

Någon kan säkert hävda att Väder överglänser The ministry… i strikt elegans, lite som ett danskt designkök slår en rörig regnskog. Detsamma kan sägas om andra färska klimatromaner av borgerlig karaktär – däribland Richard Flanagans stilfulla The living sea of waking dreams – och fler lär komma. (Andra romaner av samma typ, som Diane Cooks hyperborgerliga The new wilderness, Maja Lundes sentimentala Blå eller Cynan Jones pretentiösa Stillicide, står sig slätt i samtliga avseenden.)

Om litteraturen har något berättigande i en allt varmare värld är det Robinson som visar vägen: den socialistiska klimatromanen är äntligen här. Som Karin Pettersson skrev på denna sida kan man bara hoppas att den ”snabbt blir översatt till svenska” och säljs i massupplagor. Väder leder till vallgraven, The ministry for the future till nästa aktion. Valet borde vara enkelt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.