Inte ens bröst och kokain skymmer sikten

Den läskunnige kan omöjligen missa budskapet

Nej, jag missar inte kapitalismens verkningar i ”Exit”, skriver Eric Rosén i ett svar till GP:s kulturchef Björn Werner.

Succéserien Exit utspelar sig i Oslos finanselit.

När jag kollar på den stirrar jag mig blind på kvinnobröst och kokain. Det skriver GP:s kulturchef Björn Werner. Det hade naturligtvis kunnat hända den bästa.

Men Werners argumentation är här tyvärr tagen ur luften, då hans kritik handlar om att jag, och andra, inte skulle se kritiken av den groteska samtidskapitalismen som framförs i Exit. Att jag missar den sanna illustrationen av ett förfallet system.

Björn Werner måste ha stirrat sig så blind på det sämsta i Exits andra säsong – Rolf Lassgård och Sofia Helins oerhört torftiga monologer om spekulationsekonomins funktionssätt – att det gått ut över hans läsförståelse.

Jag har trots allt skrivit en text där jag kopplar samman Exit med Margin Call, The Big Short, Billions och Industry just för att den gemensamma nämnaren är spekulationsekonomin och finansmarknadens kompakta mörker.

Det står uttryckligen att Exit bjuder in oss i ”finanselitens dödsrike”, att serien möjligen förebådar ”senkapitalismens sista fest” och att det övergripande temat för Exit 1 och 2 är en beskrivning av ett brott – ”finanskapitalismens övergrepp på människan”.

Tillsammans med rubriken ”Lysande serie om senkapitalismens vidriga barn” tycker jag att ett tema går att identifiera även för den ovane läsaren.

När jag läser om texten blir min huvudinvändning, om jag ska idka självkritik, min egen övertydlighet om kapitalismen. Den är inte lika grov som Lassgårds i Exit 2, men kanske ändå i mesta laget.

Att jag också resonerar om vad texten gör med människan, moralen och med gott och ont tolkar Björn Werner som att jag inte kan tänka.

Problemet är snarare att han inte verkar kunna läsa.