SR visar musklerna i ruggig poddteater
Ibland låter det mer Shakespeare än mordrättegång – men ”Exorcismen i Eksjö” är beroendeframkallande
Är radioteater podd?
Om ja, så borde alla lyssna och lära av P3 Serie – alltid bäst i klassen.
Jag har aldrig koll på när de kommer, men plötsligt dimper den ner i ens poddbrevlåda när man minst anar det – en ny säsong av ”P3 Serie” och det är lite som lilla julafton.
Men en podd är väl generellt sett plural personer som munhuggs i en timme? Inte vad man på gammelsvenska kan kalla radioteater? Eller?
Nåja.
Nya ”Exorcismen i Eksjö” är en historia om en femårig flicka som blir besatt av en demon, hennes religiösa mamma med ett hemligt förflutet och barnflickan som blir indragen i galenskapen och sedan står åtalad för mord.
Den följer likt de tidigare ”P3 Serie”-berättelserna en true crime-dramaturgi, byggd på fiktiva historier. Och hade det inte varit för de ofta övernaturliga ämnena skulle man kunna ta dem för riktiga dokumentärer. SR har så klart muskler som få poddproducenter kan mäta sig med, där bara vinjettmusiken av Masse Salazar är lyxpynt. ”Exorcismen” når inte riktigt upp till den Sara Bergmark Elfgren-författade ”De dödas röster”, men den står sig ändå bra.
Min enda invändning, och den gäller egentligen all dramatiserad podd, är att jag inte riktigt kan sluta tänka på den klassiska Grotesco-sketchen (citat: ”På Scenskolan fick jag lära mig att tala riktigt onaturligt”). Googla Scenskolan om ni missat! Svensk tv och film lider ofta av att folk helt enkelt inte pratar som folk – utan som dramatenskådisar. Och det blir nästan ännu värre i poddform.
”Exorcismen i Eksjö” har namn som Claes Ljungmark, Magnus Krepper och Saga Becker i rollistan – och det är ju inte illa. Det låter dock många gånger mer som Shakespeare än mordrättegång.
Men det är en parentes. ”Exorcismen i Eksjö” är obehaglig och beroendeframkallande. Det räcker gott. Det må låta forcerat ibland, men låt oss vifta bort detta faktum och vara glada för att radioteatern lever och frodas i poddskrud.