Värdig hyllning av klassisk hundraåring

Lennart Bromander om Mieczysław Weinberg och hans postuma genombrott

Mieczysław Weinberg (1919–1996) samt foto från en uppsättning av ”Passageraren” i Warszawa.

I år är det hundra år sedan den polsk-judisk-sovjetiske tonsättaren Mieczysław Weinberg föddes. När Polen invaderades av tyskarna lyckades han fly österut, medan hans föräldrar och syskon blev kvar och mördades. Som polsk jude arbetade han i motvind i Sovjetunionen, men stöddes av Dmitrij Sjostakovitj som tidigt insåg hans exceptionella begåvning.

Weinberg, som dog 1996, var mycket produktiv i många genrer men sågs i väst länge över axeln som ett slags Sjostakovitj-epigon, vilket är helt fel. Weinberg formulerar sig med starkt personligt uttryck, när han fullföljer linjer från Mahler och Sjostakovitj.


Riktigt erkännande fick han egentligen inte förrän vid det postuma uruppförandet 2010 i Bregenz av operan Passageraren. Den skrevs i slutet av 1960-talet men kunde inte framföras i Sovjetunionen. Uruppförandet blev en sensation, eftersom Weinberg här lyckats med något så osannolikt som att tematisera Auschwitz på en operascen.

Passageraren är ett oerhört starkt och gripande verk, scenerna från fångbarackerna är sublima, och det sjungs på både tyska, ryska, polska, franska och jiddisch. Det musikaliska eller sceniska uttrycket går aldrig över gränsen till det patetiska eller effektsökande.

Den har spelats på flera håll de senaste åren, och jag har blivit djupt tagen av Passageraren vid ett par tillfällen i Tyskland och vid den skandinaviska premiären i Århus förra sommaren. Nu väntar jag bara på att få se vilken svensk scen som blir först med att ta sig an detta bokstavligen enastående verk.


En parallell till Passageraren är hans tjugoförsta och sista symfoni, Kaddish. Det är en nästan timslång sorgesång av stor inre resning och skönhet. De senaste årens mest omsusade stjärnskott på dirigent­himlen, den unga litauiskan Mirga Gražinyté-Tyla, har med sin symfoniorkester i Birmingham fått ett prestigeladdat kontrakt med skivbolaget DG.

Hon startar dock inte som de flesta karriär­dirigenter med att leverera ännu en version av någon Beethoven- eller Mahler-symfoni utan just med Weinbergs Kaddish-symfoni. En mer värdig hyllning till hundraåringen låter knappast föreställa sig.

Orkesterapparaten är stor men uttrycksmedlen oftast närmast intima, kammarmusikaliska och med oändligt uttänjda linjer, ur vilka Gražinyté-Tyla skulpterar fram intensiva spänningskurvor. Symfonin slutar med en lång svindlande vacker sopran­vokalis, och den framför dirigenten själv.


Det råder en viss jubileums­inflation inom den klassiska musikvärlden, men DG och Mirga Gražinyté-Tyla har med denna sällsynt viktiga skiv­inspelning skapat förutsättningar för att 2019 ska kunna bli ett slutgiltigt genombrott för en av det sena 1900-talets mest betydande tonsättare.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.