Kulturkanon – en billig och meningslös åtgärd
Det bästa vi kan hoppas på för kulturpolitiken är att det inte blir ännu värre
Samtidigt som ”liberalen” Johan Pehrson bluddrade osammanhängande om ”meningen med vår tid här på jorden” på presskonferensen slaktade Jimmie Åkesson hans partis vallöften i det gemensamma dokumentet. En perfekt bild av dagen, på många sätt. Av det liberala sveket och underkastelsen.
Pehrson hade den otacksamma uppgiften att prata om kulturpolitik på pressträffen, om detta hade han mycket litet att säga förutom att kulturpolitiken ska vara oberoende från politiken.
Man får ändå vara glad för detta, det är ett viktigt besked att Sverigedemokraterna ännu inte fått total kontroll över kulturpolitiken, och att det lutar åt att det blir en liberal kulturminister. Jag ber en sekulär bön om att partiet till nästa vecka också lyckas skaka fram en person till posten som kan tala sammanhängande.
I dokumentet ekade det tomt på besked om vad kulturpolitiken faktiskt ska innehålla. Public service ska finansieras långsiktigt, men behöver ”utvecklas”, oklart i vilken riktning. Allt som kostar pengar – och därmed betyder något på riktigt – lös med sin frånvaro. Vad händer med återstartssatsningen på kulturen, fri entré till museer, kulturskaparnas villkor? Ingen vet. När det gäller stödet till folkbildningen finns luddiga och oroande skrivningar med om att det ska ”reformeras” och ”effektiviseras”.
Det enda löftet som gavs var att det ska tas fram en ”kulturkanon”, denna liberala snuttefilt. Åren framöver ska därför ett antal experter sitta och diskutera vilka böcker, konstverk och filmer som de tycker bör ingå i en lista av viktiga nationella verk. Intressant är att dessa skrivningar ingår i de fyra partiernas gemensamma dokument, vilket innebär att Sverigedemokraterna är med och utformar projektet.
Idén med kulturkanon är ett sätt att låtsas hålla på med kulturpolitik, att prata om kultur utan att göra något. Risken är stor att diskussionen kommer skymma de viktiga satsningar som skulle behöva göras för att göra kulturlivet starkare och kulturen tillgänglig för fler: en mer jämlik skola, tillgång till kulturskola, fler och bättre bibliotek och skolbibliotek. För att bara nämna det mest grundläggande.
Kanske är det bästa vi kan hoppas på för kulturpolitiken de närmaste fyra åren att det inte blir ännu värre.
