Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är sommarens sista dag och värmen ligger kvar som en hälsning över den låga tallskogen på File hajdar. Framför oss på en smal grusväg längs kalkbrottet går en lång rad rymddräktsklädda aktivister. De heter Take Concrete Action och har som mål att stänga ner produktionen på Cementa. Vi har gått i snart en mil och det börjar bli svettigt. Vi vet ännu inte vart vi är på väg eller hur länge vi ska gå.

Marschen började i aktivisternas läger som de byggt på en hemlig plats strax utanför Slite, Gotlands tredje största tätort. Där finns tält uppsatta i ordningsamma rutor, bajamajor, kök och medicintält. Dagen innan aktionen droppar folk in stötvis, de flesta ser ut att vara mellan 18 och 25. Det snackas om de sex finländare och dansken som stoppats av polisen vid gränsen och satts i förvar. Eftermiddagen ägnas åt föreläsningar och övningar. Hur skyddar man huvudet när man blir bortburen av polis? Hur ser straffskalan ut vid en blockad? Solen gassar över tälttaken. Det prunkar i trädgården intill, vid bostadshuset där den person bor som lånat ut sin mark till tältlägret. Alla i Slite älskar inte Cementa.

Det är vår när jag hör talas om den planerade aktionen. Informationen ligger på nätet, talespersoner för nätverket deltar i poddar och öppna träffar. Nätverket, som består av vänster- och klimataktivister, pratar om att ”stänga Cementa”, det är dock oklart vad det betyder. Menar de brytningen? Själva cementproduktionen? Klart är att ett antal aktivister kommer att ta sig till Gotland i slutet av augusti.

Under sommaren brinner Europa och floder torkar ut. I internationella medier diskuteras om det inre av Spanien över huvud taget kommer vara beboeligt inom något decennium, om norra Italiens jordbruksmark kommer finnas kvar. Den extrema värmeböljan i Kina gör att gamla människor samlas i matbutiker för att kyla ner sig för att överleva. I Frankrike säger president Macron att överflödets tid är förbi.

I den svenska valrörelsen existerar inte klimatfrågan. Partierna tävlar om hur mycket de kommer att ersätta väljarna för de höga energi- och bensinpriserna. Det underförstådda – eller uttalade – löftet är att livet kommer att fortsätta som förut.

Det är, förstås, en lögn. Och ett svek.

Samma vecka som aktivisterna bygger sitt läger i Slite skriver 1944 klimatforskare på Aftonbladet Debatt att de är förtvivlade.

”Många politiker ser ny teknik som lösningen på samhällets omställning, men forskningen visar tydligt att en stor del av omställningen måste ske genom att vi ändrar våra beteenden: konsumerar mindre, flyger mindre, äter mindre kött. Det krävs både personliga och strukturella förändringar.”

I Sverige finns bara två fabriker som producerar cement. Den ena ligger här, i Slite. Den förser Sverige med cement till vägar, hus och banvallar. Också till projekt som behövs för elektrifieringen av Sverige och för att lösa bostadsbristen. Folkhemmet står på en grund av cement.

Protesterna mot Cementa handlar om två saker. Det ena är oron för att företagets verksamhet hotar det redan knappa grundvattnet på Gotland. Förra året avvisade Mark- och Miljööverdomstolen Cementas ansökan om att få fortsätta med brytningen. Då stiftade regeringen en särskild lag så att de skulle kunna fortsätta. Lagen fick skarp kritik av regeringens egna jurister i Lagrådet, som pekade på riskerna för att tilltron till det svenska rättssystemet skadas när lagar stiftas ”som är helt inriktad på att korrigera utgången i ett enskilt fall som har hanterats i domstol”.

Det andra är koldioxidutsläppen. Cementproduktion är en av de mest energiintensiva verksamheter som finns.

Under sommaren, samtidigt som klimataktivisterna på fastlandet filar på sina resplaner, pågår en annan förberedelseprocess bland boende på Gotland. Den är samordnad men åtskild. Visst bryr man sig om koldioxidutsläppen, men det är vattenfrågan som är akut.

– Jag kanske inte ser ut som du tänkt dig, säger Ahnie Gottberg. Hon har stora coola solglasögon på sig, och en vacker lång klänning. Ahnie ingår i en löst sammansatt grupp gotlänningar som planerar en demonstration och familjefest samma dag som aktivisterna ska göra sin direktaktion. Det ska vara tal och musik, banderoller och trevlig stämning.

Nästa gång gruppen ska ha planeringsmöte får jag vara med. Här är medelåldern högre än bland aktivisterna och det är mycket praktiska frågor. Vem ringer runt till artister? Vad ska det stå på banderollerna? Det blir en diskussion om ordet ”jobb”. Ska det verkligen stå att grundvattnet ska skyddas för att rädda jobben?

– Problemet är ju att vi behöver organisera samhället på ett helt annat sätt, säger en i gruppen.

Till slut får ordet vara kvar. Budskapet behöver vara brett och inkluderande.

Vad är det som gör att klimataktivismen inte får fäste i Sverige, knappt ens klimatfrågan?

En förklaring kan vara Sveriges geografiska läge. Hettan har inte slagit ut vårt jordbruk än, eller torkat ut sjöar och vattendrag. Kanske är det först när människor drabbas själva som vag oro byts till krav på handling.

– Jag tror att det handlar om att svenskar överlag har litar på staten, att de ska fixa det här. De är vana vid att inte behöva göra något själva, säger Elisabeth, en av talespersonerna för TCA.

Klimatfrågan engagerar inte. Men klimataktivisterna gör det. De spottas på, hotas och hatas. Det är begripligt att folk blir irriterade om deras väg till jobbet blir blockerad, och förbannade när ambulans inte kan komma fram. Men varför är vreden så bottenlös? Och varför riktas den nedåt, mot de unga som protesterar, och inte mot politiker eller oljebolag?

– Det handlar om skam, säger tidigare ärkebiskop KG Hammar. Han är i Slite för att tala i den ”vanliga” demonstrationen.

– Vi är ju alla skyldiga och en del av detta system som förstör planeten. Då är frågan hur man hanterar den skulden. Det enkla är att förtränga den, eller att rikta ilskan utåt. Ett bättre sätt är att försöka göra vad man kan. Men till och med politikerna säger att vi inte behöver ändra på oss.

Det är något så bisarrt i glappet mellan hot och handling i klimatfrågan, det känns inte som att det räcker med materiella förklaringar. I boken Psychological roots of the climate crisis skriver psykoanalytikern Sally Weintrobe att rika människor i väst har fastnat i det hon kallar ”exceptionalism”. Det är ett specifikt psykologiskt tillstånd där vi intalar oss att vi har rätt att just vara rika. Inställningen är skapad av och ihopkopplad med ett ekonomiskt system som uppmuntrar konsumtion. Tillståndet får oss dessutom att tro att vi kan påverka verkligheten med magiskt tänkande när våra privilegier hotas.

Det finns ett annat problem med klimatfrågan också. För vem är egentligen motståndaren? Martin Luther King kämpade mot raslagarna och de som upprätthöll dem. Mandela mot apartheid, suffragetterna för kvinnlig rösträtt. Men när det gäller klimatet så är vi själva vår egen motståndare. Krisen går rätt igenom oss vilket gör kampen svår och oren.

En tydlig fiende finns dock: de företag som på kort sikt har allt att vinna på att fortsätta extrahera olja. Fossilkapitalet, vars intressen går att spåra i alla moderna krig och konflikter och som nu står i vägen för omställningen.

I Tyskland, ett land som är ganska likt Sverige politiskt, är De gröna ett av landets största partier och sitter i regeringen. Där lockar Fridays for future regelbundet tiotusentals personer ut på gatorna, och längre ut på kanten finns Extinction rebellion och Letzte Generation, den sista generationen. Där finns också rörelsen Ende Gelände som i många år ägnat sig åt sabotage mot kolindustrin, med syfte att höja det ekonomiska priset för brytningen.

I lägret utanför Slite pratar många engelska, och flera har varit i Tyskland och deltagit i aktioner.

– För aktivister i norra Europa så är Ende Gelände the main brand, en inspirationskälla. De har gjort stor skada på kolproduktionen i Tyskland, säger Leo, en av TCA:s talespersoner.

Vi kör i gryningen från Visby till Slite. Morgonljuset förtrollar tallskogen på vägen, det som är brunt och bränt av torkan blir gyllene. I lägret förbereder sig folk. Vi vet inte vad som ska hända. Jag frågar om det finns kaffe, det gör det men inga koppar. Vi dricker ur tomma majsburkar. Väntar.

Till slut har alla satt på sig sina rymddräkter och börjar gå, hundra aktivister genom ett Slite som är helt stilla i morgonsolen. På några ställen står vakter utställda och det finns gott om både uniformerade och civilklädda poliser. Tåget rör sig ner mot Slite centrum, mot Cementas fabrik. Ska de försöka bryta sig in? I stället går de förbi, tillbaka mot kalkbrottet. Det blir varmare och varmare. Efter några kilometer blir det paus, många kissar i skogen, vattenflaskor och snacks tas fram ur ryggsäckarna. Sen går vi vidare. Till slut kommer vi fram till den stora transportvägen som går mellan kalkbrottet och fabriken. Aktivisterna sätter sig ner. Det är förmiddag nu, vi har gått en mil ungefär.

– Jag började läsa på och insåg att jag, trots att jag var en relativt fattig student i Finland, tillhörde jordens tio rikaste procent. Och att vi använder resterande befolkning i världen som en slags köttmur mellan oss och klimatkatastrofen.

Akta är från Finland heter egentligen något annat, han är en av dem som ropar i megafonerna. Under en av de långa pauserna i blockaden säger han att han hoppas att gruppen ska besluta sig att gå vidare, ett steg längre.

Teorin bakom klimatsabotage och direktaktion bygger, om man läser Andreas Malms bok How tow blow up a pipeline på att aktivisterna ska vara klimatrörelsens radikala flank, som driver på den breda rörelsen. Problemet i Sverige är att det inte finns någon stor klimatrörelse att radikalisera. Vad blir då effekterna av aktionerna? I veckan har nätverket Återställ våtmarker blockerat E4:an utanför Stockholm, och diskussionen har fokuserat på köerna som blockaden orsakar. Vardagen får inte störas ens när vår civilisation är på väg att kollapsa.

I Slite sitter nu två grupper av aktivister på olika platser på transportvägen mellan kalkbrottet och fabriken och blockerar den. Men Cementa har varit förberedda, så inga stora lastbilar kommer. Timmarna går. Efter ett tag påbörjas en slags intern förhandling. Ska de gå vidare, kanske försöka bryta sig igenom poliskedjan? Eller är de nöjda? Många är nervösa inför att bryta mot lagen. Andra rastlösa. Konsensus blir att de nöjer sig. Produktionen har stängt ner för dagen, även om det inte skedde genom konfrontation. Det är – kanske? – en slags seger. På eftermiddagen vandrar de tillbaka till sitt läger.

Någon timme senare äger den vanliga demonstrationen rum. Samling sker på Tullhagsplan mitt i Slite, där finns familjer med barn och en clown, lokala artister som sjunger Bella ciao och Änglamark. Det är mysig stämning. Efter en stund promenerar drygt 100 personer mot kalkbrottet. ”Idioter”, muttrar en kvinna som stannar upp och tittar på. ”Jag blir så förbannad. Fattar de inte att de själva bor i hus av cement”, säger en kille som stannat bilen i väntan på att tåget ska gå förbi.

Vad är det rätta att göra i ett politiskt landskap som uppenbart struntar i det faktum att vår civilisation är hotad? Skriva en debattartikel? Ordna en fredlig demonstration? Samtidigt är det så lite tid kvar, läget så akut och mobiliseringen från fossilkapitalet och högerflanken så brutal. I Pakistan ligger en tredjedel av landet under vatten. Vi är i krisen, den har börjat. Framför oss har vi en lång period av vattenkonflikter och flyktingströmmar, av torka och livsmedelsbrist, av sorg och omställning. Det går inte att säga nej till krisen genom att straffa de som larmar, men det är det vi verkar ha bestämt oss för att tro.

I Stockholm i slutet av sommaren träffar jag några klimataktivister, de är väl 18-19 år. De försöker förstå varför media inte skriver mer om klimatet, hur deras framtid och jordens framtid inte verkar vara en fråga som någon bryr sig om.

– När Paludan står på torg och sprider sitt hat så får han stöd av etablissemanget. Men oss är alla bara arga på, vi backas inte upp av någon.

De unga ser ledsna ut. Jag försöker förklara hur medielogik fungerar, varför rapporteringen ser ut som den gör. Jag ser på dem att de tycker att jag är dum i huvudet. Jag inser att de tyvärr har rätt.