Vi tar bilder hela tiden – utan att se varandra

Våra allt mer digitala liv hotar det grundläggande behovet att få möta en annan människas riktiga blick

Det här året när jag fyllde 46 hände något förvirrande. Jag kunde inte längre se hur jag själv såg ut. Jag menar det bokstavligt, jag kände inte igen mig själv i spegeln. När jag gick på stan försökte jag få syn på glimtar av mig själv i skyltfönster och fönsterrutor. Varje gång jag såg min profil eller en skymt av min kropp blev jag förvånad, det kändes som att se en främling.

Självblindheten är obehaglig, ibland skrämmande. Vad beror den på?

Många har skildrat det gradvisa osynligblivande som kvinnor i min ålder träder in i. När vi upphör att finnas som objekt, och den frihet och sorg som detta innebär. Och jo, jag förstår att det är en medelålderskris jag är inne i, det är på många sätt självklart och övertydligt. Min kropp ställer till det och krånglar. Kläderna sitter inte som de ska, jag är osäker på vad som passar på mig. Kan en kvinna i min ålder ha en kort kjol, eller ser det groteskt ut? Jag har ingen aning. Vem är den här personen? Jag känner henne inte, känner inte igen henne.

Konsthistorikern John Berger skrev i en känd essä att män tittar på sig själva, medan kvinnor tittar på män som tittar på dem. Det är 50 år sedan Berger skrev detta och populariserade idén om ”den manliga blicken”. När jag läser texten nu tänker jag att det han skriver inte är fel, men inte heller rätt. Det är inte bara den manliga blicken som kvinnor har gjort till sin, utan också insikten om blickens destruktiva kraft. Ändå är den omöjlig att göra sig fri från.

I sin nya bok Inne i spegelsalen skriver Liv Strömquist om hur skönhet och självuppfattning konstruerats genom historien, i ett samspel mellan natur, ekonomi och teknik. Hennes tes är att vår tids fokus på självframställning i bild och på sociala medier på ett grundläggande plan påverkar vårt förhållande till oss själva.

Liv Strömquist gav just ut ”Inne i spegelsalen”.

Under pandemin har jag liksom många andra suttit mycket vid en skärm och insett att den digitala världen förnekar oss vårt mest grundläggande behov, som är den andres blick på oss själva. Ja, det är en medelålderskris jag är inne i. Men också en kris orsakad av teknik, och krafterna samspelar.

På skärmen kan ingen möta någon annans blick, alla tittar på sig själva

Fundera på vad som händer när du sitter i ett digitalt möte. Din blick flackar, du söker kontakt. Men när du försöker se den du talar med i ögonen upptäcker du att det är omöjligt, tekniskt och fysiskt. På skärmen kan ingen möta någon annans blick, alla tittar på sig själva. Att du tittar på dig själv i den digitala världen handlar inte (bara) om narcissism utan om kamerans placering. Något förödande sker när alla bidrar med sina ansikten på skärmen, men där ingen egentligen ser någon annan.

Känslan av jaget, vilka vi är, uppstår i mötet med en annan människa. I hur människor speglar varandra i blickar och åtbörder, i de små detaljerna i den mänskliga kommunikationen. Skuggan av medlidande över din väns mun om du ser sliten ut, uppskattningen om någon blir glad att se dig, den förstulna blicken som gör att du inser att de andra noterar att du har gått upp i vikt. Vi läser av dessa reaktioner och justerar långsamt och dagligen både vår bild av oss själva och den vi möter.

Sociologen Erving Goffman använde teatern som metafor för livet och menar att vi i offentligheten, det Goffman kallar ”scenen” medvetet och oupphörligt är upptagna med att korrigera bilden av vilka vi är. Goffman menar att vi även behöver ett ”backstage” där vi kan släppa garden och vara oss själva. Det går att använda det sättet att se på människan i hur vi ständigt skapar vår persona i sociala medier, och hur scenen i den digitala världen upptar en allt större del av våra liv. Publiken är alltid med oss, de vill ha mer och kräver att vi tänker på och producerar livet som innehåll, en föreställning. När våra barn är gulliga tar vi bilder på dem, när vi ställs inför en sublim skönhetsupplevelse halar vi upp telefonens kamera. De influencers som är allra bäst är de som får oss att tro att deras scen är deras backstage, att vi får dela deras intima sfär. Men i själva verket upphör backstage att finnas, allt blir en scen.

Ingenstans möts blickarna.

Nästa nivå av detta fängelse är det metaverse som Mark Zuckerberg vill låsa in oss i. Det är en digital värld där vi alla har och är en avatar, som är ett eget lager av verkligheten. Där vi kan arbeta, kommunicera och framför allt konsumera, med ett VR-set på huvudet.

I förlängningen blir tech-killarnas människosyn, deras banala dualism, ett hot mot det mänskliga i människan

Men troligen har techkillarna som vanligt missat det viktigaste. Det är inte en väl fungerande inre logik eller möjlighet till affärstransaktioner som bygger en värld. Det är den mänskliga blicken som fyller världen med mening. Och nej, det är inte så att vi i metaverset blir hjärnor utan kropp, för hjärnan är en del av kroppen. I förlängningen blir tech-killarnas människosyn, deras banala dualism, ett hot mot det mänskliga i människan.

All teknik har en politisk innebörd, rymmer moral och människosyn. Den amerikanske tech-skribenten LM Sacasas har gjort en checklista med 41 frågor som kan hjälpa oss att förstå vad teknik har för känslomässig och etisk innebörd. Den första är: vilken sorts människa kommer den här tekniken att göra mig till? Jag tänker att datorkamerans omänskliga vinkel gör oss till narcissister och jagsvaga varelser, suddiga i kanten, osäkra på både oss själva och den andre. Finns jag? Ser hon mig? Nej, ingen ser någon annan.

Vi går från en kultur byggd på ord till en där bilden står i centrum. Bilden, som skapas av tekniken, där människan ska rymmas. I den digitala verkligheten skapar vi en version av oss själva som lever på skärmen. Det är en kurerad, tillplattad bild, optimerad för de krav som algoritmerna ställer. När jag har försökt få syn på mig själv i det här blinda tillståndet har jag vänt mig till bilderna, i spegeln och i kameran. Ett tag hade jag en fix idé om att jag skulle vilja ha en kamera som filmade mig dygnet runt bara så att jag skulle kunna se hur jag såg ut sen. Men det är givetvis fel väg att gå, bilderna ökar avståndet, främlingskapet.

John Bergers essä handlar om kvinnans kropp i konsthistorien, om vem som har betraktat den och på vilket sätt. Han skiljer på nudity, där kvinnan är ett objekt för den som tittar och å andra sidan nakedness, när människor är nakna inför varandra, blir till.

Blicken från andra i den verkliga världen är krävande, den bär på både förtryck och frihet

Hur påverkas vår självuppfattning av de digitala liv vi presenterar? Kopplar influencers, som lever sitt yrkesliv på skärmen, helt loss självuppfattningen från bilden? Ligger friheten i att helt skilja på sin digitala avatar och sig själv? Jag tror att Liv Strömquist har rätt i att avataren snarare blir en börda, någon som gör en ensam eftersom blicken riktas mot bilden och inte mot en själv.

I sin bok beskriver hon hur vi i den digitala världen har byggt in den objektifierande blicken och förstärkt den. Men jag tänker att tekniken gör något mer och värre med oss. Den gör oss inte bara till objekt utan osynliga för varandra. Jo, det finns en frihet i skärmen, det går att gömma sig och att göra om sig. Blicken från andra i den verkliga världen är krävande, den bär på både förtryck och frihet. Men att aldrig ens bli sedd på riktigt är värre eftersom det gör att vi upphör att vara människor.

I morgon får jag själv komma tillbaka till jobbet och jag funderar på vad jag ska ha på mig, det känns nervöst. Jag hoppas ändå att samvaron med de andra ska göra att jag blir skarpare i konturerna, att jag ser mig själv bättre och att blicken jag möts av är överseende och generös.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.