Kongressombudet gråter utanför salen

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

För Aftonbladet Kultur ska hon söka svar på vad som egentligen har hänt – och vad som kommer att hända. Med henne själv, med oss och med samhället.

Det här är Tones röst.

Till Göteborg åker jag numera bara för att jobba och i slutet av september var det för att delta på en ödslig bokmässa. Hallarna, som brukar vara trånga, var till följd av pandemin ödsliga och stora.

Sista kvällen bjöd mitt förlag in till fest på ett karaokehak i Majorna och redan utanför baren fick jag syn på Thomas Bodström. Han har en viss flair, en pojkig charm blandad med ett arrogant självförtroende, så det hade naturligt bildats en halvcirkel av kvinnor runt honom. Stämningen var lättsam och om solen under dagen lockat oss att tro det var sensommar var kvällen så kylig att vi nu fick reda på att årstiden skiftat.

Bodström märkte att jag stirrade på honom och log. Påkommen log jag tillbaka. Jag hade hoppats att han skulle vara här. Under dagen hade jag träffat flera bekanta som hade berättat hur rolig karaoken varit förra året och det roligas kronjuvel hade varit att Bodström, den gamle justitieministern, hade sjungit Ebba Gröns version av Staten och Kapitalet.

Klockan var inte särskilt sen men alla författare hade kommit från bjudmiddagar med sina förläggare. Snart skulle någon våga sjunga. Källaren var fuktig och bartendern gick runt med brickor, fyllda med shots i klara färger. Efter ett par uppträdanden såg jag Bodström fatta micken och jag trängde mig fram till den väggfasta tv:n där låttexterna rullades upp.

Vilken låt han valt hördes på en gång och för andra året i rad skulle Bodström uppträda med Staten och Kapitalet. Publiken, för nu var vi publik, ställde sig lydigt med telefonerna, redo att föreviga en oförglömlig händelse. ”Sida vid sida,” sjöng Bodström, ”tillsammans hjälps de åt. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt.”

Även fast jag visste att scenen var inövad kändes det fel att posta den på Instagram. Det kändes som att inte respektera Thåström och i ljuset av de allvarliga problem som uppstått under pandemin med den privatiserade äldrevården framstod uppträdandet som hånfullt. Är det här politiken?

Kändisar som har show, frikopplade från folkrörelser och organisationer. Nästa gång jag ska till Göteborg är det för att försöka ta reda på det här.

Jag ska besöka Socialdemokraternas kongress. Veckan innan äter jag lunch med en före detta partimedlem. ”Det finns ett uttryck inom S,” säger hon när jag berättar om Bodströms show på SingSing, ”och det är att partiet ska vara på toppen av tidens våg.” Bodström och gänget var när socialdemokratin skulle bli finans. När ekonomi och den fria marknaden var inne. Då skulle man ha kostym och håret fixat snyggt.

Årets kongress är kanske historisk. Magdalena Andersson ska väljas till partiordförande och om allt går vägen kommer Sverige kommer få sin första kvinnliga statsminister. Bara timmar innan omröstningen är ombuden jag talar med fortfarande ödmjuka inför möjligheten att någon annan skulle kunna bli vald, trots att ingen annan kandidat står till förfogande. Det är kongressen som bestämmer, påpekar de, och kongressen har ännu inte bestämt. Som Andersson senare ska påpeka i sitt tal: varje ombud spelar roll. Varenda socialdemokrat är av värde. Här är det viktigt att hela tiden påpeka att partistyrelsen inte är något utan de andra.

Magdalena blir vald, såklart. En journalist anmärker vid kaffestationen hur en metafor i Magdalenas linjetal planterats redan dagarna innan, för att illustrera hur Magdalena ska få bukt med kriminaliteten. Hon ska ”vända på varje sten” och senare säger hon att kriminaliteten ska ”rökas ut”. Det är ju från Bushs Irakkrigs-tal, säger någon när jag påpekar att det låter som om hon talar om ohyra.

Jag frågar flera journalister vad de tror att ”vända på varje sten” betyder men ingen, utom en, tror att det betyder något speciellt. Det är bara sånt de håller på med, suckar journalisterna. Vad det än betyder i praktiken går det inte att ta miste på var tidens våg, som partiet ska stå på toppen av, befinner sig nu. Problemet är segregation.

Lösningen är hårda tag och vedergällning.

Längst upp i Gothia Towers, bredvid Svenska Mässan, ligger restaurangen Heaven 23. Där samlas människor när dagen går mot slut. När hissdörrarna öppnas på tjugotredje våningen möts man av ett livligt klientel bestående av kongressombud, politiker och turister som firar höstlov, uppklädda unga par och nedklädda journalister med statiskt hår. Längs med väggen sitter Säpovakter utplacerade och i kväll verkar Göteborg vara en spännande plats, där oväntade saker kan hända och informella beslut kommer att fattas. Fönstren går från golvet ända upp till taket och utanför är staden mörk med artificiella ljus.

Det är torsdag när Göran Persson stiger ur hissen med Margot Wallström. Alla har en statsminister som man tänker på som sin statsminister. Den statsminister man först blev medveten om när man förstod konceptet och för mig är den statsministern Göran Persson. Så familjär är han för mig att han mer påminner om en avlägsen släkting än en auktoritet. Pappa brukade säga när jag var barn att ingen kan göra vad en bufflig socialdemokrat av Görans sort kan. När borgarna hade ruinerat landet, sa han, bad Göran de rullstolsburna, alkoholiserade och utslagna att kavla upp ärmarna och betala. Jag såg framför mig hur människor med huvuden inlindade i bandage staplade fram på kryckor till Göran, som satt upphöjd på en tron och kisade ner över sina glasögon.

Pappa sa det här om Göran med vördnad. Det var ett gott betyg. Mer än gott. Socialdemokraterna kunde något som ingen annan kunde. Socialdemokraterna kunde lägga ansvaret för lösningen på någon som inte hade med problemet att göra.

Två stora strider kommer att utspela sig under kongressen, verkar många vara överens om. Den ena är punkten om en ”reglerad och rättssäker invandring” och den andra den ekonomiska politiken. När jag på fredagen är på väg in i salen för att lyssna till migrationsdebatten står ett kongressombud och gråter, med ansiktet vänt in mot väggen. Kvinnor som kommer hit måste jobba, är en av sakerna Magdalena säger i sitt linjetal. En sten som hon vänder på redan nu, för att bryta segregationen, är att förändra det ekonomiska biståndet. För att få socialbidrag ska man jobba, helt enkelt. Alla som är arbetsföra och som får ekonomiskt bistånd ska mötas av en tydlig förväntan.

Så funkar det i Sverige.

I Sverige, i Sverige.

På en presskonferens frågar någon hur mycket det är man ska jobba, för att få sitt bidrag. Sysselsättning, svarar Magdalena. Inte pysselsättning.

Så funkar det i Sverige.

I Sverige, i Sverige.

Ombudet försöker samla sig och vill inte att någon ska se tårarna. Vad gör jag här? säger ombudet. Det här är inte mina kamrater.

Från min plats i plenisalen, högt ovanför distrikten, lever kongressen som en organism. Rösterna som unisont säger ja, efter varandra, med olika styrka. Votering, skriker någon. Votering är begärd och ska verkställas, säger de på scenen. De röda röstkorten rör sig upp och ner. Jag tänker att det ser ut som ett korallrev. Klubban mot trät. Partistyrelsen vinner varje gång.

Senare hör jag ombudets inlägg i debatten. Kanske upplever jag ombudet som sammanbitet, men i så fall bara för att jag vet.

På fredagens sista presskonferens är stämningen avslagen. I kvinnornas ansikten har sminket delat sig av den torra, långa luften. Migrationsfrågan blev ingen hård strid, även om vissa som verkade gå emot partistyrelsen utan att egentligen gå emot den fick entusiastiska applåder medan de andra inte fick några alls. När Morgan Johansson och Mikael Damberg till sist kommer upp på podiet är de avslappnade. Blomsterarrangemangen på scenen är plaströda med vräkiga pistiller. Vi vann allt, säger de men ångrar sig när de hör hur det låter. Eller ja, vann och vann. Det var helt enkelt en bra dag för partistyrelsen, igen. Ingen kan säga något annat.

Migration och den ekonomiska politiken skulle det bli strid om, sades det, men migrationen har passerat friktionsfritt. I kväll är det den ekonomiska politiken. Men dagen är slut för mig.

Först fram emot niotiden kan vi få ett bord för att äta på 23:e våningen, några journalister och jag. Vi tar ett glas i lilla baren medan vi väntar. Göran är inte här i kväll, men Stefan sägs sitta på andra sidan lokalen. De räknar upp fler ministrar som de fångat under dagen. Den och den men inte den. En av journalisterna saknas. Hon är kvar på marken för att bevaka den ekonomiska politiken. Vi beställer in en runda till. Ur hissen kommer hon som skulle ta vaket. En minister hade skojat med henne att det inte var lönt att sitta kvar där. Spänn av. I kväll skulle det inte bli någon strid. Och mycket riktigt, det blev det inte. Partiet är överens, igen.

När vi till sist får sätta oss till bords frågar jag om politikerna är som kändisar för dem. Nej, de är absolut inte kändisar, svarar en av männen. Nä inte riktigt, säger en kvinna. Kändisar ser man upp till, säger mannen. Jaha, men hockeyspelare då, frågar jag? Ja, mer som hockeyspelare, säger han. Men jag glömmer säga att han har fel, om kändisar. Ofta ser man inte alls upp till dem. Däremot tror man sig känna dem och deras motiv, väldigt väl, och man laddar de med mening som egentligen tillhör kulturen.

Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av politikerna på Heaven 23. Jag blir alltid lite obekväm av att dricka bland politiker, säger en journalist som nyss slutit upp. Han som inte tyckte att politiker är kändisar försvinner iväg. De andra skrattar och säger att politiker visst är kändisar för honom. Jag har druckit tre öl och frågar mitt sällskap var makten finns. Regeringskansliet, svarar de tvärsäkert.

Jag minns att Stig-Björn Ljunggren, som satt bakom mig under en presskonferens, högt sa att Anderssons främsta kvalitet var att hon gått runt i Regeringskansliet och pratat med folk. Men mer abstrakt, frågar jag? Folk och Försvar, kommer den ena på. ”Morgan och Leif är visst lika långa,” säger jag i stället för att förklara att jag menar än mer abstrakt än så.

Här verkar alla veta att besluten redan är fattade när de tas. Politik är kändisar som går runt i Regeringskansliet.

Jag känner mig barnslig. Men jag tänker på makten som en rökslinga i luften en solig dag, som sticker till i näsan innan ögat får syn på den. För vad var det som fick min mamma att ett år rösta på Vänsterpartiet, men sedan drabbas av en sådan ånger att hon gick tillbaka och la en ny röst på sossarna. Vad får ombuden, i blå kavaj med röd snusnäsduk, att applådera när Andersson säger att det är dags att ta tillbaka kontrollen över välfärden, som om det inte är socialdemokratin som sålt ut den?

Promenerande tillbaka till hotellet är jag inte sorgsen men… Det är en lättnad att bo en bit från kongressen. Avenyn i oktober är en tunnel av vind. På Götaplatsen står Poseidon med sin något nedslagna blick. Det är fest i hotellobbyn men jag har inte sett Thomas Bodström. Han åker kanske bara till Göteborg för bokmässan, numera.

Magdalena kommer i rakt nedstigande led från Göran, sa en journalist till mig och ursäktade sig snabbt: ”Jag menar inte sexistiskt.”

Göran, som sa att den som är skuldsatt inte är fri. Magdalena som ska vända på stenar. Det ligger inte lika bra i munnen. Jag undrar hur det gråtande ombudet har det i kväll.

Jag undrar vilka som blir de sista att rösta på partiet utifrån en känsla av plikt.