Som att höra Trump tala via tonårskidsen
Gangsterrapparen Yasin och konflikten mellan konstens uttryck och juridiken
”Jag får skit för mina rader
Istället för att hylla mig med priser och pokaler
Polisen vet jag är kapabel”
Så börjar Young & Heartless, en av rapparen Yasins mest strömmade låtar. Är det bra? Det är inte den frågan de senaste veckornas hetsiga debatt har handlat om. Fast borde den inte ha gjort det?
Detta har alltså hänt, om nu någon har missat det: Yasin häktades under nyårshelgen, misstänkt för stämpling till människorov. Händelsen gav Sveriges Radio och SVT en del kniviga frågor att hantera: är det rimligt att P3 nominerar en kriminell (utöver de aktuella misstankarna har Yasin en fängelsedom för grovt vapenbrott bakom sig) till årets artist? Och borde inte SVT ta bort den hovsamma intervju med honom som ligger ute på SVT-play?
När så Yasin inifrån häktet gick ut på Instagram och lanserade fyra nya låtar, samtidigt som han hävdade sin oskuld, skruvades volymen upp ännu mer. Arga anklagelser på ena sidan, #freeyasin på den andra. Tidningarna spred tjänstvilligt nyheten. Vilken den nu var.
Vad man än tycker om gangsterrap är det svårt att neka till att fallet är intressant. Å ena sidan kan man med fog hävda att kritiken mot Public Service faller in i en tidstypisk moralism, där det verkar bli allt svårare att värdera och försvara kulturella uttryck på estetiska grunder. Istället blir allt en fråga om etik, identitet, representation och så vidare. Det finns mängder av skäl att spjärna emot den utvecklingen. Å andra sidan behöver man inte vara särskilt moraliskt lagd för att finna det aningen provocerande att en dömd artist prisas och uppmärksammas för sina låtar om hur ”kapabel” han är.
I mina femtiotvååriga gubbögon är det inte våldsromantiken som är det mest svårsmälta i detta, utan de individualistiska idealen
Eller? ”[N]är opinionsbildare oroar sig för att rapkonsumenten i gemen är en Emma Bovary vars världsbild och moral utsätts för fara av den dekadenta musiken ska vi bara skratta åt dem” tyckte Victor Malm i Expressen. Underförstått: upprördheten är lika skrattretande som när videovåldet debatterades på 1980-talet. Sveriges Radios områdeschef för musik, Anna-Karin Larsson, gick på samma linje när hon försvarade nomineringen av Yasin som årets artist: hans låtar är ju fiktion.
Är det inte att göra det väl lätt för sig? Att Madame Bovary var fiktion innebär ju inte att romaner saknar kraft att påverka. Tvärtom är det just genom fiktionen – sagor, romaner, Hollywoodfilmer – de flesta av de ideal vi bär på prånglas ut. Det är i romanen den moderna individen kodifieras. Det är popmusiken som lär oss hur det ska kännas att vara kär. Det är filmen som lär oss hur en riktig man beter sig. Om det inte vore så, varför skulle då kultur alls vara intressant?
Dessutom funkar argument hämtade från en litterär kontext inte per automatik i ett annat estetiskt sammanhang. Är Beethovens femte symfoni fiktion? Är Beatles låtar fiktion? Är orden i Young & Heartless verkliga eller overkliga när en åhörare sjunger med under ett liveframträdande? (Simon Friths klassiska Performing Rites rekommenderas för den som vill fördjupa sig i den frågan.) Jag vet inte – vad betyder ens de frågorna? Musik är musik, estetisk verklighet.
Det begrepp Anna-Karin Larsson borde ha hänvisat till, i sitt försvar av SR:s nominering, är autonomi. Konstens oberoende. Det handlar inte om huruvida något är hittepå eller inte; det handlar om att konst eller kultur alltid måste bedömas på sina estetiska premisser.
Att hävda det är inte att hävda att saken är avgjord på förhand; det är tvärtom att hävda att det finns en latent konflikt – mellan estetik och etik, mellan konstnärligt uttryck och juridiska ramar – som inte kan viftas bort. Den är inte unik för det här fallet, tvärtom hamnar vi där allt oftare (tänk Handke, Polanski, Louis CK och så vidare). Men genom gangsterrappens benägenhet att upphäva avståndet mellan verk och verklighet blir den extra svårhanterlig. För, som Jacob Lundström påpekade i DN, ”sammanblandningen av verk och person är själva poängen. Ett av de mest effektiva sätten att öka sin rapstatus är att sätta andras äkthet på prov eller förnedra dem offentligt”.
Visst är det lite talande att även Yasins försvarare har så svårt att undvika det som borde vara ovidkommande? När SVT:s journalist Johannes Cakar konstaterar att Yasin ”är den enda svenska artisten som både dominerat topplistorna och suttit i fängelse för grovt vapenbrott” får han det att låta som en merit. Och ja, det är väl just så det är. Hade radions Kulturnytt recenserat det senaste musiksläppet om artisten inte hade suttit häktad? Tillåt mig tvivla.
Så hur bra är det? Döm själv. Här är i alla fall ytterligare några textrader ur Young & Heartless:
”Där ute jag kan fylla lokaler
Där ute jag kan lägga en polislön på ett par sandaler
Min gun har gjort till att jag undvikit ett par skandaler
Jag bruka byta bilar som folk byter kanaler”
I mina femtiotvååriga gubbögon är det inte våldsromantiken som är det mest svårsmälta i detta, utan de individualistiska idealen: alla andra suger, jag är bäst. Alla andra är fattiga, jag är rik. Alla beundrar mig, jag är farlig. Att göra detta till vår tids arbetarlitteratur, som Jenny Högström i Göteborgs-Posten, är missvisande påpekade Inti Chavez Perez i samma tidning. Ja, det är snarare som att höra Donald Trump tala via tonårskidsen som brukar hänga nere i centrum där en person blev knivmördad under nyårshelgen.
Men om idealet som prånglas ut är svårsmält, är det ju ytterst för att verkligheten är det – i det avseendet kan jag hålla med Aftonbladets Jonna Sima. Ja, är det inte detta en bild av hur framgång har kommit att se ut i detta jobbskatteavdrags-Sverige?
