Från doldis till stjärna
Jack Hildén om spökskrivaren – en grovjobbare som blåser liv i kändisarnas biografier
I dag ges Mikael Persbrandts memoarer ut. De är skrivna av den Augustpris-vinnande författaren Carl-Johan Vallgren. På förlaget råder en ganska omfattande tystnad inför släppet, men redan nu har det läckt ut tillräckligt mycket för att fylla några saftiga löpsedlar.
Därmed blir ”Så som jag minns det” en av oräkneliga kändisbiografier som vi aldrig verkar tröttna på. Gemensamt för många av dessa biografier är att någon annan har suttit på andra sidan bordet, med telefonen på inspelningsläge. Hen har gått hem, renskrivit och försökt binda ihop kändisens anekdoter till en röd tråd.
Att kalla dem spökskrivare är kanske orättvist och oftast direkt felaktigt, men görs här om inte annat för enkelhetens skull. Begreppet är till att börja med en slarvig direktöversättning. Dessutom finns inte många författare kvar som låter sitt namn utebli från boken. Tvärtom verkar det bli vanligare att trycka upp författarens namn i lika stora bokstäver som kändisens. Hur mår spökförfattaren i dag?
En cyniker skulle kunna svara med den krisande, hierarkiska, bokbranschens glasögon. Där förekommer spökskrivare i ordets rätta bemärkelse, i form av redaktörer på förlag. Varje seriös bok har en obesjungen hjälte till redaktör som ger förslag, letar upprepningar och påpekar syftningsfel.
Men alla har inte den sortens redaktör som skriver igenom ett grundmanus. Branschen är full av skvaller om kändisar som skickat in en ganska radikalt annorlunda bok än den som sedan säljs i butiker. Namn som räknas till varumärken, och som det därför även ligger i förlagets intresse att det ska framstå som egna ord från början till slut. Annars sjunker värdet. Och publiken vill bli lurad som på wrestling. Men gränserna är flytande och det är såklart svårt att svara på när professionell hjälp går över i något mer oklart.
En sak är dock säker: Det är lönsamt att vara kändis om man får en spökskrivare. Någon annan gör grovjobbet medan huvudpersonen berättar om sitt liv, får all uppmärksamhet och tjänar största andelen av stålarna.
Lena Katarina Swanberg, som skrivit ett tjugotal biografier, kallar det för en ensidig vänskap. När arbetet är slutfört vet hon mycket om den som är intervjuad, medan den intervjuade knappt vet något om henne. Hon roas av att alla upplever sig som författare efteråt.
– Att alla sitter i tv-soffor och hävdar att de har ”skrivit en bok” anser jag vara högst märkligt. Men det gör de jämt. Utan undantag, så det är väl så det känns, och då får jag ta det som en komplimang.
Kändisbiografier har alltid varit en manligt dominerad genre, från författare till objekt. Tänk Neil Strauss ”The Dirt” som utgångspunkt, där Mötley Crües medlemmar skildras genom samtliga kroppsvätskor. Men det var snart tjugo år sedan. Klas Ekman, nu förlagsarbetare, tror att marknaden börjar mättas.
– Det krävs nog en Joakim ”Jockiboi” Lundell för att det verkligen ska bli lönsamt. Själv har han skrivit om profiler som Tommy Körberg och Ken Ring, där inte minst den sistnämnda bidrar med en hel del kontrovers – knark, sex, misshandel, och så vidare. Precis som vi förväntar oss av en kändisbiografi. Klas Ekman säger:
– I fallet Ken Ring kan jag inte se hur den människa, eller det bokförlag, skulle vara skapt för att kunna censurera honom. Han är ju inte känd för att hålla tillbaka.
Det är dem vi vill läsa om. Egenskaper som ofta tillskrivs den manliga stjärnan. Och i det intima arbete det innebär att skriva någons biografi, finns fall där det slår fel. Två kvinnliga författare, som vill vara anonyma, fick vid olika tillfällen i uppdrag att skriva karismatiska mäns memoarer. Processen utvecklades till ett trauma. De använder formuleringar som ”Jag får andnöd bara av att tänka på det” och ”Jag brukar säga att han stal tre år av mitt liv, och jag är en annan människa efteråt”.
Kanske låter det överdrivet dramatiskt, men tänk efter. Djupintervjuer som pågår i månader. De ska transkriberas, struktureras och omarbetas till en intressant berättelse om ett liv. Det liv som skildras tillhör en man som är van vid makt, och gärna har åsikter om hur framställningen ska se ut.
Förlagschefer kanske tycker det är frustrerande när samarbeten fallerar, men det är knappast avgörande för deras jobb och om det kommer till att välja sida så är det oundvikligen stjärnan som är anledningen till att boken skrivs. Spöskrivaren är längst ner i hierarkin, och har inte råd att ställa till med för mycket problem.
Någon som inte är cynisk kan hävda att det har presenterats en möjlighet för författarna. Något har förändrats. Ett författarskap är inte lika låst vid traditionella föreställningar om vad det bör innebära. För kanske tio år sedan är det svårt att tänka sig en prisvinnande författare som frivilligt gav sig in i marknaden. Spökskrivna biografier är inte längre litteraturens motsvarighet till skvallertidningar hos frisören.
Kanske började statusen skifta när David Lagercrantz klev in i Zlatans liv och dekorerade tills det passade en roman/självbiografi. Senare fick han kritik för att ha hittat på citat. Men från en författares perspektiv verkar arbetssättet ha inneburit ett andetag med frisk luft. Inte bara var det tillåtet skriva kändisskvaller. Det kunde också bli väldigt bra.
– Att det vi slänger ur oss i ett samtal skulle vara vårt rätta jag mer än något annat, är ett absurt påstående. Att få tag i någon annans liv är alltid ett jävla arbete, säger han.
Han menar att genom intervjuerna fick han tillfälle att skapa en ny, djupare bild av Zlatan, och att det inte varit möjligt om han inte koncentrerat texten till ett litterärt berättande. Så kan det se ut när verklighet och litteratur korsbefruktar varandra, på ett sätt som även är utvecklande för författaren.
– För mig var det avgörande att beskriva en främmande person. Jag tror att det kan vara ett sätt att förnya sitt författarskap, och jag brukar rekommendera andra att prova. Risken är att författare som bara skriver romaner fortsätter att ställa samma gamla frågor. Det har funnits ett ytligt sätt att se ner på genren.
Vilket för in ämnet på en konkret och mänsklig sida av spökskrivandet – att det är en form av skrivande som inte är lika ensamt. Som innebär att man i bästa fall får gå ut och göra saker. Att tvingas att testa något nytt, och därmed kanske få syn på sidor hos en som legat dolda.
Det är inte ovanligt att man söker en talspråkig ton för att komma så nära den intervjuade som möjligt. En tonträff som de flesta författare rent reflexmässigt undertrycker, som på alla skrivarskolor skulle bli föremål för strykning. Cyril Hellman kom nyligen ut med ”Spelet är spelet”, om den fängslade Kartellen-medlemmen Leo Carmonas liv.
– Jag gillar att jobba med andra för man slipper ensamheten, som i värsta fall kan göra en knäpp. Även om vi nu skrev om på olika håll kändes det inte lika ensamt. Det fanns hela tiden en dialog även om den skedde brevledes.
Ingen av författarna jag talar med säger sig dock vara ute efter status. Det kan man väl tro vad man vill om, men de är rörande överens – bekräftelse får man söka på annat håll. Snarare framhålls allmänbildningen, mötet, att inte fastna i sina manér, träning i att skriva dialog.
Som författare kan man fortfarande få höra skämt om att ”sitta på kammaren”. Jag har alltid tyckt att det låter ålderdomligt, på gränsen till verklighetsfrånvänt. Men bara för att jag inte vet vad en ”kammare” är, betyder det inte att skämtet inte rymmer ett korn av sanning. Det rymmer isolering och en oförmåga att delta. Tack och lov står dörren på glänt.
