”Jag skäms över hur jag brer ut mig”
Mellansystern Helena von Zweigbergk om relationer, ilska och nya syskonromanen
Helena von Zweigbergk har blivit expert på att skildra relationer.
Men privat har hon sina brister.
– Jag har en tendens att börja skrika och gråta, och ångrar mig jättemycket efteråt.
Få författare har sådan blick för familjeband, kärlekens skiftningar och vardaglig dialog som Helena von Zweigbergk. Många är vi som rös av obehag åt äktenskapet som faller sönder i "Ur vulkanens mun", som blev något av ett genombrott.
Den nya romanen "Än klappar hjärtan" handlar om tre systrar vars liv förändras dramatiskt.
Själv är hon näst äldst av fem systrar.
– Jag är nog en typisk mellansyster, jag blir oerhört stressad av att hamna emellan om det är konflikter. Jag tänker att det är upp till mig att lösa dem - jag har haft en sorts medlarroll. Men på senare år har jag haft vett att ställa mig utanför, berättar hon.
Hemlig arbetsprocess
Vi ses i hennes och makens, författaren Bengt Ohlsson, lägenhet på Södermalm i Stockholm. Här sitter numera båda och skriver i varsitt rum. Och det är tur, för när kaffemaskinen krånglar dyker han upp och fixar den med en knyck.
De läser alltid varandras manus, men håller allt hemligt tills det börjar bli klart.
– Förra gången kom våra nya böcker samtidigt. Det var lite jobbigt - allt blev så mätbart på något sätt. Nu är det inte så.
Spänd relation till män
I "Än klappar hjärtan" får systrarna uppleva mycket dramatik. En återser en gammal kärlek. En annan hamnar i ekonomisk kris. Den tredje drabbas av sjukdom. Under ytan har de många hemligheter.
– Boken handlar delvis om hur lite vi vet om varandra egentligen, även när vi tycker att vi står varandra nära.
Själv växte Helena von Zweigbergk upp med mamma och två systrar i en omodern lägenhet på Östermalm. Föräldrarna skilde sig när hon var tre år, och pappan flyttade till Skåne och bildade ny familj.
– Jag hade ingen riktig bild av vad en kärnfamilj innebär. Det var en mycket kvinnlig stämning hemma kan man säga! Dessutom gick jag i flickskola först, så det tog ett tag innan jag kunde ha en avspänd relation med pojkar och män.
Hon beskriver sig som tyst och blyg som barn.
– Jag kan fortfarande få lust att be om ursäkt för att jag tar den plats jag gör. Jag känner en viss skam över att breda ut mig i offentligheten.
Båda vill ha rätt
Helena von Zweigbergk har alltid varit intresserad av relationer. Det märks inte bara i hennes romaner, utan också i hennes radioprogram "Oförnuft och känsla", som tar upp ämnen som förälskelse och ensamhet. Även maken skriver om relationer, och ger dessutom kvinnliga läsare råd i tidningen "Amelia".
Det är svårt att inte undra om ni är experter på att hantera ert eget förhållande?
– Jo, vi är jättebra - vi löser allt med ett skratt, säger Helena von Zweigbergk självironiskt och ler.
– Nä, men vi har nog lärt oss vissa saker, det har vi. Vi har lyckats hålla ihop ganska länge, sjutton år snart.
När gör ni fel?
– Jag har en tendens att fara iväg under en konflikt, att skrika och gråta. Bengt är mer kontrollerad och skarp. Då är vi verkligen trista och dåliga tillsammans. Men vi har blivit bättre på att avbryta och gå undan när vi känner att båda bara vill ha rätt och ingen ändå är intresserad av att lyssna.
Fråga från
Anna Laestadius Larsson som intervjuades förra lördagen
Vilket var ditt ”favoritord”, det ord din redaktör tvingade dig att hitta flest synonymer till i manuset till ”Än klappar hjärtan”?
Helena von Zweigbergk: Jag minns inget sådant ord. Däremot var redaktören bekymrad över min ovana att sätta tre punkter i dialogen. Vilket hon rätt i, men jag tycker ju folk pratar så!
