Figaro full av liv
Unga och lovande sångare tar sig an Mozart igen
Förra säsongen gav Drottningholmsteatern Mozart, också året innan. I år spelar man Mozart, liksom de två kommande säsongerna. Mozart spelades aldrig på Drottningholmsteatern när det begav sig på Gustav III:s tid. Likväl envisas man att undvika det slags repertoar som faktiskt gavs och som med framgång har fått en renässans de senaste decennierna på kontinenten.
Årets produktion Figaros bröllop ska följas av Don Giovanni och Così fan tutte, alla iscensatta av samma franska trio: regissören Ivan Alexandre, scenografen Antoine Fontaine och dirigenten Marc Minkowski. Samtliga har god erfarenhet av tidig opera, framför allt Minkowski, vars egen ensemble Les Musiciens du Louvre, tillhör de främsta. Idén är att knyta ihop operorna. Cherubino utvecklas, eller vad man ska kalla det, till Don Giovanni, som sedan får nöja sig med att vara kopplaren Don Alfonso i Così fan tutte.
Genomgående är också Fontaines scenbygge. I stället för barockteaterns kulisser står på scenen – en scen. Nedanför några artistloger där de sångare som inte är på scen, lyssnar och emellanåt noterar vad som pågår uppe på scenen. Vi har här ett resande teatersällskap, där ensemblen spelar för varandra lika väl som för en publik. Möjligen finns unge Mozart själv i sällskapet. Men det är knappast ett teatersällskap som blir inbjudet att spela för hovet.
Uppsättningen är mycket musikalisk. Spelet är fysiskt, rappt och flyter elegant. I den mån som Beaumarchais radikala förlaga spökar, så är det i Figaros, Susannas och Cherubinos respektlösa beteende inför Greven och Grevinnan. De är inga revolutionärer, men de känner vartåt vinden blåser.
Ensemblen består till stor del av unga och lovande sångare, som börjat sin karriär och förmodligen, om allt går dem väl, kan bli riktigt stora en dag. Florian Sempey, som gör Greven, har en sonor baryton med bra bett. Något sceniskt stel, men å andra sidan med god mimik. Lenneke Ruitens sopran som Susanna är mjuk och vacker, om än inte riktigt stor, liksom Ingeborg Gillebos Cherubino, men som har karaktär.
Främst är här dels Robert Gleadow som Figaro, en expansiv baryton och som spelar teater av klass, dels – naturligtvis måste man nog säga – Camilla Tillings Grevinna. Rund, kraftfull och lätt på samma gång blir hennes aria Dove sono kvällens musikaliska höjdpunkt. Anders J Dahlin, som gör Basilio och Don Curzio, har en vacker, tät tenorstämma och är sceniskt så underfundig att han blir sin egen lilla teater i spelet.
Så har vi Marc Minkowski, som lyckas få Drottningholmsorkestern (med Francesco Corti från Minkowskis egen ensemble på hammarklaver) att spela med kraft och liv, även om klangen aldrig blir riktigt lätt. Det blir den nog på Versaille-operan i januari, när samma solistlag (minus Tilling), får Les musiciens du Louvre i diket.
