De skrev den svenska rasismens soundtrack

Ultima Thule tvingade oss att välja mellan rasismen och antirasismen

Ultima Thule skriver autografer på Vattenfestivalen 1994. Deras första demoskiva spelades in 1987 men det var i och med  albumet ”Svea hjältar” (1991) som de började bli populära även utanför vit makt-kretsar.

”Men är ni rasister?” Jag minns inte vem av oss som ställde frågan eller varför vi stod i Uffe Hansens källare. Troligen för att en av mina kompisar skulle köpa en t-shirt av Ultima Thule-trummisen.

”Nej, vi spelar bara nationalromantisk vikingarock.” Elva år gammal tyckte jag inte att det fanns någon anledning att ifrågasätta det påståendet. Om han var rasist skulle han väl säga det?

Hansen bodde i utkanten av Stenkulla, det område i Nyköping där jag växte upp, och hans bandkollega – sångaren Janne Thörnblom – bodde i samma hus som en av mina bästa vänner.

När jag gick i femman lånade jag och mina kompisar en klumpig videokamera från skolan och gick hem till Thörnblom för att göra en intervju till ett skolarbete. Han berättade om sina år i FN-tjänst i Libanon, visade bilder på sig själv i den blå baskern och tidningsurklipp från sina år som punkare. De hängde i city på kvällarna och såg coolare ut än allt annat i sina skinnjackor och tuppkammar.

Janne Thörnblom är i dag 58 år och tar fram precis samma fotografier och berättar samma saker som för 30 år sen, när han intervjuas av Bo Sjökvist i nya P1 Dokumentär om Ultima Thule.

Sjökvist har följt bandet under tre år. Vi får också höra Bert Karlsson, som gav dem ett fett skivkontrakt, bidrog till att de sålde 100 000 skivor på några dagar och en gång hade fyra album på topplistan samtidigt. Äldre vit makt-gubbar berättar nostalgiskt för Sjökvist om den tid då skinnskallar satte skräck i invandrare till tonerna av Thule.

Och vi hör från några av Sverigedemokraternas tyngsta namn – Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Linus Bylund – som beskriver Ultima Thule som avgörande för deras politiska uppvaknande.

Jag förstår precis vad de menar. Jag fattade ingenting om rasism när jag var liten. Jag visste att det var dåligt men förstod inte på allvar vad det var. Hitler var ond, Ku klux klan läskiga och skinheads farliga. Jag såg Rötter på tv och blev berörd. Eftersom jag själv aldrig utsattes för rasism, och knappt umgicks med någon som gjorde det, så trodde jag nog att den inte riktigt angick mig.

Ju större de blev, desto tydligare blev det att rasism inte var något man kunde förhålla sig neutralt till

Det där förändrades med Ultima Thule. De var coola, snälla och rebelliska. Mina grannar. Låtarna var kanon. “Divided and weak/Our souls they want to keep/Never we say/Be a fool on election day”. Se där, pubertalt formulerad och punkig samhällskritik av den sort som tilltalar mig än i dag. Fuck politikerna!

Jag gillade och fattade referenserna till asatron. Ragnarök! Oden, Tor och grabbarna. Sagorna jag fått berättade för mig blev till svängig rock.

Men så var det ju rasismen och det politiska uppvaknandet. Så småningom tvingade Ultima Thules existens nästan alla att ta ställning. Jag var inte så värst sugen på det. Men ju större de blev, desto tydligare blev det att rasism inte var något man kunde förhålla sig neutralt till.

Jag valde att gå åt ett annat håll än Åkesson och Bylund. Troligen inte för att jag var en så smart liten unge. Minst lika mycket av sociala skäl. Men visst var det på grund av Ultima Thule – och en äldre bekant (också cool) som brukade åka upp till Stockholm och slåss med nazister – som jag började definiera mig som antirasist.

P1 Dokumentär om Ultima Thule är ett tidsdokument som också innehåller ett avslöjande. Vi får veta att Lars-Erik Hansen, bror till både Uffe och tidigare bandmedlemmen Bruno Hansen, var avgörande för att omforma punkbandet Ugly Spots till nationalistbandet Ultima Thule.

Han berättar här för första gången om hur han i direkt dialog med Leif Zeilon, medgrundare av BSS (”Bevara Sverige Svenskt”), både är med och kommer på namnet och bidrar till texterna. Att BSS var en tidig medfinansiär till första skivan är känt sedan tidigare – men hur det kom sig att bandet började skriva musik för rasister vet inte ens alla bandmedlemmar. Janne Thörnblom blir frustrerad när han får det berättat för sig. ”Det känns som att vi blivit manipulerade” säger han och är orolig att det ska ge den, enligt honom felaktiga bilden, att de ”gick i nåns koppel”.

Skinnbulan vill spöa sångaren för att han inte är tillräckligt explicit i sin rasism


Frontfiguren Thörnblom har alltid skilt ut sig lite från de andra i bandet. Han medger utan omsvep att han heilat och umgåtts med de värsta av idéer och människor. Men det finns en annan sida också, en motvilja.

Tillsammans med P1:s Bo Sjökvist återvänder han till ett videoklipp från en spelning där en skinhead sliter ner Thörnblom från scenen. Skinnbulan vill spöa sångaren för att han inte är tillräckligt explicit i sin rasism, för att han inte går tillräckligt långt.

Thörnblom beskriver hur han kände sig främmande för nazister och rasister efter sin FN-tjänst. Han ville markera, började ropa från scen på varje spelning ”Vi är inga rasister, vi är inga nazister, vi är svenska patrioter!”. Ibland möttes han av burop på grund av avståndstagandet. Sverigedemokraternas dåvarande partiledare Anders Klarström kände sig sviken och kallade Ultima Thule för landsförrädare.

2001 blir Janne Thörnblom förbannad på scen, när någon heilar i publiken avbryter sångaren konserten. När man hör ljudklippet låter Thörnblom arg, nästan gråtfärdig. Han skriker: ”Ge fan i det där! Låten var tillägnad skinheads och inte några jävla nassar! Ta bort din jävla högernäve!”

Thörnblom tampas med relationen till rasisterna och till bandet som präglar hans liv än i dag. Han är deltidssjukriven för depression och tycker att en hel del av det han bidragit till är obehagligt. Som om han inte riktigt valt det, det bara blev så. ”Ibland känner jag mig fångad, jag sitter fast i nån jävla smet”, säger han. ”Hur fan har jag kunnat skriva Stolt och stark? Just nu känner jag mig inte särskilt stolt och stark”, säger han apropå sitt depression.

Jag är påverkad av att jag träffat honom, att jag en gång i tiden tyckte att de var coola, och jag vill tro på honom. Ge honom en chans.

Men när jag lyssnat klart på den tre timmar långa, extremt intressanta, dokumentären spelar det ändå ingen roll. Hans tvivel räcker inte. För han har aldrig slutat. Han har aldrig gjort upp med någonting eller lagt något bakom sig.

Han har fortsatt att år efter år vara del av vad som hela tiden har varit rasisternas viktigaste svenska band, vare sig rassarna sitter i riksdagen eller marscherar med rakade skallar den 30 november.

På 1990-talet tvingade Ultima Thule många att ta ställning, däribland Jan Thörnblom. Vare sig han vill eller inte – det förblir oklart – kan han aldrig svära sig fri från sin stora betydelse för svensk rasism och högerextremism.

Fotnot. Alla tre delar av ”P1 dokumentär om Ultima Thule” släpps i SR-appen i dag.