Tutu slutade aldrig slåss mot orättvisorna
Fredspristagaren Desmond Tutu bekämpade kolonialismen med stor konsekvens
I decennier hade Desmond Tutu predikat och undervisat i den vackert viktorianska Sankt George-katedralen i Kapstaden. Han hade fördömt apartheid-systemet, försvarat befrielsekampen, manat till bojkott av rasiststaten. Från kyrkan hade han lett demonstrationer med tiotusentals deltagare som krävde Nelson Mandelas frigivning och apartheidssystemets upplösning.
Den 27 april 1994 stod Tutu på nytt i sin predikstol. Han var ärkebiskop och det strålade om honom. Vi som var där såg honom göra ett korstecken: ”Å, i dag får jag äntligen sätta ett litet kors också på valsedeln. Först i dag är jag berättigad att avge min röst i ett demokratiskt val. Jag har tillåtits bli en medborgare.”
Kyrkorummet fylldes av psalmer och av det fria Sydafrikas nationalsång Nkosi Sikelel iAfrika. Folk omfamnade varandra och det var för en gångs skull helt naturligt. Så delade Desmond Tutu ut nattvarden: ”Go in Peace my Comrade”, sa han till mig som aldrig tidigare druckit Jesu blod men ville visa respekt för de oerhörda insatser Tutu gjort för det i djupaste mening mänskliga och för att återupprätta människovärdet för sitt lands stora svarta majoritet.
Tutu hade som ung bara mött Nelson Mandela en enda gång, i början av 50-talet. De återförenades efter Mandelas 27 år långa fängelsetid på Robben Island. Mandela hade tystats och isolerats på ön strax utanför Kapstaden. Tutu hade möjligheter att tala, hans anglikanska kyrka gav honom utrymme. Han blev den förste svarte biskopen, med tiden ärkebiskop, allierad med reformerta och katolska kyrkoledare som kämpade mot rasismen och för de svartas befrielsekamp.
Tutu krävde att västvärlden skulle genomföra ekonomiska sanktioner av Sydafrika
Tutu, som fick Nobels fredspris 1984, ville att antiapartheid-rörelsen skulle vara fredlig. Massmobilisering, civilt uppror men inget våld. Han kunde förstå att våldsamt uppror kunde bli oundvikligt om repressionen fortsatte som i Soweto eller under massdeportationerna i Kapstaden. Men han valde strategin förena fredligt motstånd med internationell solidaritet mot apartheid. Den antirasistiska rörelsen måste växa globalt. Han vände sig också till den västvärld som systematiskt stött och profiterat på den sydafrikanska rasismen.
Tutu krävde att västvärlden skulle genomföra ekonomiska sanktioner av Sydafrika: bojkotter, slut på investeringar, isolering: kulturellt och inom idrottsvärlden. Den tidens mäktigaste politiker i väst var Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Reagan föredrog ”konstruktivt samarbete” med apartheid-regeringen och Thatcher sa nej till brittiska sanktioner. Därmed tycktes Tutus uppdrag ha misslyckats. Hans kampanj upphörde dock inte och kom att bäras fram av breda folkliga allianser som den förenade demokratiska fronten (UDF) i Sydafrika och av den internationellt snabbt växande antiapartheid-rörelsen. Till slut tvingades västvärlden kapitulera och ge upp apartheid-stödet.
Nelson Mandela blev det fria Sydafrikas stora och dyrkade symbol. Hans närhet till Tutu var självklar; de hade lett befrielserörelsen var och en på sitt sätt. Det var på Tutus svindlande vackra biskopsgård Mandela vilade ut efter sitt första tal i frihet, självständighetsdeklarationen.
Tutu kom aldrig att bli en del av den nya ANC-makten. Han behöll rollen som granskande, övervakande samvete. Just dessa egenskaper var orsaken till att Mandela gav Desmond Tutu uppdraget att leda Sannings- och Försoningskommissionen, som i april 1996 inledde sin väldiga kartläggning och inventering av apartheid-statens brott, våld och förtryck. Runt om i landet berättade 20 000 våldsoffer de mest förfärande historier om tortyr, övergrepp, medicinska experiment, förnedring och barbari. Rasiststatens funktionärer, verkställare, poliser och militärer måste vittna och de måste framför allt möta sina offer. Sanningen måste bli känd, försoning kunde vara möjlig om de som begått brott mot mänskligheten erkände. Men någon allmän amnesti fick inte utfärdas.
Tutu kom under processen i viss konflikt med ANC. Han och hans kommission måste ju också dokumentera befrielserörelsens våld och övergrepp. Mandelas och Tutus relationer förblev dock goda. De stod gemensamt bakom den formel som sammanfattade det nya Sydafrika: Regnbågsnationen. Ett land för hela sin befolkning. De var båda upprörda över att Nobel-kommittén tillät sig dela ut fredspriset till de Klerk, som styrt den sista apartheid-regeringen: ”En liten människa utan storsinthet”, skrev Tutu.
När Mandela vittrade bort från makten över ANC växte misstron mellan Tutu och de nya makthavarna. Mandelas efterträdare Thabo Mbeki förblev kritisk till Tutus Sanningskommission. Mbeki och Tutu hade helt olika uppfattningar om hur nationen skulle hantera den oerhörda HIV-smittan och den massdöd som följde. Mbeki beskrev de sjuka och de döda som offer för en västlig konspiration. Tutu engagerade sig för de sjuka och för de homosexuellas rättigheter. Sankt George-katedralen var fylld, minns jag från senare besök, av minnesmärken över de som dött av Aids och dekorerad av symboler för kampen mot den då livshotande smittan.
Tutu sammanfattade sin uppfattning om ANC: Storartade befrielsekämpar men inte kapabla att skapa ett rättvist, okorrumperat, solidariskt Sydafrika. Han bröt med president Jacob Zuma, på goda grunder beskriven som megaloman och korrupt. Tutu gick så långt att han offentligt förklarade att han inte längre kunde rösta på ANC.
Desmond Tutu har med stor konsekvens bekämpat kolonialism och hans tolkning av detta system gav honom under hans sista år mäktiga motståndare
Tutus egen stiftelse har blivit ett centrum för kampen för mänskliga fri- och rättigheter, nationellt och internationellt.
Desmond Tutu har alltid sett hur människor som tvingas leva under ekonomisk och social misär nästan undantagslöst också är berövade sina demokratiska rättigheter. Därav hans vrede över den mycket omfattande sociala nöd som fortfarande härjar hans eget land. Det förklarar också hans starka engagemang mot Robert Mugabes grova vanstyre i Zimbabwe.
Desmond Tutu har med stor konsekvens bekämpat kolonialism och hans tolkning av detta system gav honom under hans sista år mäktiga motståndare. Tutu engagerade sig nämligen starkt för det palestinska folkets rättigheter och var en stark kritiker av den israeliska politiken. Han jämförde den med apartheid-systemet. Dessa åsikter ledde till att Tutu uteslöts eller bojkottades från vissa delar av det internationella samarbetet.
Desmond Tutu hade hög uppskattning av den solidaritetspolitik som så länge vägledde svensk utrikespolitik. Han förenade dock sin välvilja med kritik, till exempel av att Sverige drev fram försäljning av stridsplan till Sydafrika, som har så oändligt många viktigare behov att tillgodose.
Tutu kom mot slutet av sitt långa liv att engagera sig för rätten till dödshjälp. Han hänvisade till Nelson Mandelas sista år, så eländiga, tyngda av sjukdom och av långt, dimmigt avstånd till verklighet och vänner. Sådant borde han inte ha behövt uppleva, sa Tutu.
En syn på människans rätt att bestämma över liv och död som borde ligga långt borta från Tutus djupa kristna övertygelser. Kanske var det så att Tutu stod på människorättens och frihetens sida, också när dessa kolliderade med religiösa dogmer.
