Novellsmällar rakt i ansiktet
Pia Bergström läser Dorthe Nors svarta samtidshistorier
”Man kom alltid att framstå som en smula ofullkomlig när man hälsade på hos Morten och hans fru” tänker Henrik, när han tittar ut genom fönstret, ner på grannen och jaktkamraten som står och väntar på honom i skymningen med sin sjuka gamla hund. Henrik ska skjuta hunden, enligt en överenskommelse de haft sen många år.
Lika länge som de varit vänner och umgåtts har de konkurrerat, avundats och fruktat, mätt sitt värde mot varandra, liksom deras fruar gjort, i den sociala rangordning som alltid pågår mellan människor. Under ytan i både byar och städer, om så bara med en snabb blick när man passerar någon okänd på gatan.
Nu har Henriks fru lämnat honom, tagit barnen med sig, och Morten rättfärdigar sitt nya förakt för Henrik genom att se något mörkt och krumt hos den olycklige grannen. En lukt av ”slaktavfall”, som smittar. Novellen har titeln ”Ömsesidig avlivning”.
Den danska författaren Dorthe Nors har gett ut fem romaner och en novellsamling men det är först med den vassa samlingen av korta svarta samtidshistorier, Kantslag, som hon slagit igenom internationellt. I USA hyllas hon av Oprah, av New York Times, av Vogue. Förra året tilldelades hon P O Enquists pris.
Och Kantslag är en höjdare, finurlig, intelligent, ändå språkligt enkel passar den många slags läsare. För det är inga okända saker hon skildrar, snarare känner alla läsare igen vad hon sätter ord på i sina komprimerade vardagliga scener och livsutsnitt. Ofta rör det just maktstrider mellan starkare och svagare i mänskliga relationer. Om subtila bindningar i kärlek, i vänskap och familjer. De där basala näten som gör oss ofria men utanför dem ensamma.
I ”Ankungen” minns en kvinna med blandade känslor sin kvinnoföraktande, ständigt otrogne far, en familjepatriark som kastade upp sin lilla dotter i luften och alltid tryggt tog emot henne i sina armar. För henne, trots allt, bilden av lycka.
I ”Mamma, mormor och moster Ellen” inser en ung man hur den elaka, galna mormodern som plågade sina döttrar hela livet med sina krav och sin kyla ändå band dessa döttrar samman, och på sitt absurda vis gav deras liv mening.
Och på några få sidor kan Nors, som i ”Svävandet” vidga en rätt banal skilsmässohistoria till en skrämmande existentiell bild av livets tomhet både innanför och utanför dess gängse fyllnad, tvåsamhet, jobbstress, husamorteringar, semesterplaner …
Det svarta är Dorthe Nors mästare på, tro och hopp flämtar bara till som kontrastfärg i en novell om en man med ”genetiskt betingad troskyldighet”. Därför är det en bra idé av Ordfront att till den här volymen plussa på en kortroman som jag läser fastnaglad, liksom förbjudet skrockande.
Minna saknar en övningslokal består av kärnfulla enradsmeningar: ”Minna är kompositör”, ”Minna är ett stycke avantgarde”, ”Minna är gyttja” som liknar facebookuppdateringar men naket staplade blir en historia om livskris och sårat hjärta, nog så samtidssatiriskt svidande men med humor, poesi och, happy end. Jag tänker lite på Kristina Lugn och Suzanne Bröggers prosadikt Tone, även om Nors har en helt egen rakt i ansiktet-smärtande stil.
