Bara de svartas frihet är hotad, Linderborg
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-12-07
Araia Ghirmai Sebhatu svarar Åsa Linderborg i debatten om svarta och identitetspolitik
I onsdagens Aftonbladet (2 dec) citerar kulturchefen Åsa Linderborg mig och gör en rad påståenden om den kritik som afrikansvenskar likt mig framfört. En kritik, som Linderborg kallar ”identitetspolitik”, som hotar konstens frihet.
En återkommande efterfrågan hos Linderborg är att vi borde diskutera den ”verkliga segregationen”. Vi afrikansvenska kritiker tycks bara diskutera ”symbolfrågor” som en bild, ett ord, ett bakverk.
Det är en intressant diskussion som jag välkomnar och en poäng som jag delvis håller med. Helst av allt skulle jag vilja diskutera hur afrikansvenskar får söka uppemot tre gånger så många jobb som personer med majoritetssvenska namn, hur medianinkomsten hos oss ligger lägst av alla grupper och står stilla. Vi är bland de mest ekonomiskt utsatta och stora delar av vår grupp har låg levnadsstandard. Hälsotillståndet är alarmerande och vi röstar i mindre utsträckning. Hatbrotten mot afrikansvenskar har dessutom ökat kraftigt (41 procent mellan 2008 och 2014).
Men sakpolitik, statistik och rapporter har av naturliga skäl begränsat utrymme i diskussioner kring enskilda kulturella yttringar.
Skulle Linderborg däremot ta sig tiden och faktiskt läsa det jag skrivit och uttalat i olika kulturdebatter så tydliggörs det att jag hela tiden försöker koppla representationen av svarthet i kulturen till segregationen, förtrycket av och våra villkor i samhället i övrigt. I fallet Svansjön till våldet mot svarta kroppar och vår situation på arbetsmarknaden. Nu senast i turerna kring Kulturhuset vill jag lyfta hur exkluderade vi är i kulturen och hur produktionsvillkoren kan se ut.
Jag tror inte på att ordet, tonen och bilden ska slippa kritiska perspektiv från samhället och låter inte bli att dra in verkligheten i fiktionen. Att vi ofta befinner oss i kulturdebatten kan också vara av den enkla anledningen att vi har så mycket rasistiskt bildspråk och gestaltning i svensk kultur.
Kulturdebatten skulle vitaliseras om inte konst- och kulturchefer betraktade afrikansvenska kritiker som ikonoklaster så fort vi öppnade munnen kring anti-svart och rasistiskt bildspråk. I dag är det nästan uteslutande vita som styr produktionen av kunskap och mening i svenskt kulturliv som generellt är den sektorn som är mest vit/segregerad. Detta måste förändras.
Men det som nästan är värst är hur man från redaktioner gärna stigmatiserar afrikansvenskars och rasifierades röster och avfärdar våra perspektiv som ”identitetspolitiska”. Ett begrepp som i svensk kontext har samma bismak som ”identitära vänstern” som högerextrema gärna slänger efter oss. Jag vill däremot inte tro att Aftonbladets kultursidors ideologiproduktion sker hos de sistnämnda. Fastän konstdebatterna i dag går ut på att inskränka afrikansvenskars yttrandefrihet.
Det är den friheten som är hotad, ingen annan!
Araia Ghirmai Sebhatu
Kulturvetare och debattör
