Lee håller halvvägs

Jenny Högström läser med besvikelse en litterär världsnyhet

År 1960 utkom en av efterkrigstidens viktigaste amerikanska romaner: Dödssynden (To Kill a Mockingbird), skriven av Harper Lee.

Den blev en braksuccé.

Den översattes till otaliga språk. Den filmatiserades med Gregory Peck i huvudrollen. Den fick Pulitzerpriset. Den har lämnat spår i bandnamn som The Boo Radleys och i böcker som Donna Tartts roman Den lille vännen.

Dödssynden läses fortfarande i skolorna som en livsnödvändig skildring av den amerikanska söderns rasism och medborgarrättsrörelsens förstadium, en ­påminnelse om segregering och klasskonflikter, fördomar och konventioner. Men den beskriver också, via fadern och advokaten Atticus Finch, vissa humanistiska, medborgarrättsliga ideal. Och allt ställs på sin spets när en ung svart man, uppenbart oskyldig, åtalas för våldtäkt på en vit kvinna ur den lägsta klassen.

Hela detta drama skildras genom den nioåriga dottern Jean Louise Finchs ögon.

Att Dödssynden slog igenom med en sådan kraft och fick en sådan omåttlig framgång tycks dock ha förlamat författaren som aldrig skrev några fler ­romaner, ungefär som fallet var med vännen och grannen Truman Capote efter den enorma succén med dokumentärromanen Med kallt blod (In Cold Blood) från 1965. Harper Lee drog sig tillbaka från allmänhetens blickar.

Vad som är mindre känt är att författaren fick sitt första manus om Jean Louise Finch refuserat av förlaget. Det handlade om den vuxna kvinnan som 1954 återvänder till sitt barndoms Maycomb County, en fiktiv ort i Alabama. Förlaget uppmanade Lee att skriva en annan bok i stället, att gå tillbaka i tiden. Det blev Dödssynden, en modern klassiker.

Nyligen hittades plötsligt manuset, av författarens nya advokat. Detta blev en världsnyhet.

Nu, sex månader efter att nyheten var ett faktum, publiceras Ställ ut en väktare (Go set a watchman). Och för att markera att detta är en litterär händelse av globala mått, kommer boken ut samtidigt på engelska och i översättning till flera språk. Trots att den svenska översättaren Eva Johansson uppenbarligen har arbetat under tidspress märks detta dock ­inte ett dyft på slutresultatet: hon har gjort ett riktigt styvt jobb.

Men när jag skriver att detta är en litterär händelse av globala mått, menar jag egentligen att det är så man vill att det ska se ut.

För frågan är förstås hur Ställ ut en väktare, detta mer än femtio år gamla manus som man valt att nu ge ut i oredigerad form, egentligen står sig. ­Lever den upp till förväntningarna och myten om sig själv?

Mitt svar är ett krasst nja.

Ett berättartekniskt genidrag med Dödssynden var att den är en jag-berättelse ur ett barns perspektiv. Ställ ut en väktare berättas i tredje person. Jean Louise Finch, även kallad ”Scout”, är en ung vuxen kvinna, modern och upplyst, som med hemvändarens obarmhärtiga blick konfronterar det lilla samhälle och de ideal som hon på många sätt är en produkt av - men också ofrånkomligen skild ifrån.

Precis som i fallet med Dödssynden är den en uppgörelse med ett djupt segregerat land vars raslagar liknas vid Hitlers rashygien, föga kompatibla med advokaten Atticus Finchs rättspatos: ­”Lika rättigheter åt alla, inga särskilda privilegier åt någon.”

I Dödssynden vet läsaren i stort sett var hon har sina hjältar - nämligen just hos änklingen Atticus Finch i hans roll såväl som fadersgestalt som lagens företrädare i ett samhälle som annars hellre skipar sina egna lagar. Men Ställ ut en väktare gör konflikten mer komplex. Här hamnar både fadern och ungdomskärleken ­Henry i skottgluggen. Är den amerikanska södern verkligen redo för moderniteten och alla människors lika rättig­heter? Är den verkligen ett Sweet home Alabama?

På så vis vill Ställ ut en väktare, lite väl förnumstigt och efter hand tyngt av alldeles för långa dialoger, på en gång vara en roman om segregation och rasism, om landets historia och framtid - och en ­roman om vuxenblivande och faders­mord.

Hur mycket jag än gillar den bångstyriga, självständiga och uppkäftiga unga kvinnan Jean Louise Finch, håller Ställ ut en väktare som roman egentligen bara halvvägs.

Medan Jean Louise Finch genom romanen hemsöks av frågan om det är möjligt för henne att som modern upplyst kvinna kunna återvända till sitt Alabama och leva där, eller om dess sociala orättvisor gjorde det omöjligt, var detta i alla fall vad författaren Harper Lee i verklig­heten valde att göra.

Kanske insåg hon att konflikter, hur vidriga de än är, är nödvändiga i ett samhälle och att lösningen på vissa av dem alltid ger upphov till nya.

Kontroversiell publicering

Den nya romanen Ställ ut en väktare har lett till en häftig debatt i det litterära USA.

Vill Harper Lee att boken ska publiceras eller inte?

Trots att hennes första och enda roman är en av landets mest älskade hade nämligen Harper Lee svurit att hon aldrig skulle publicera en till roman. Enligt många var hon visserligen viktig för arbetet med Truman Capotes berömda reportage In cold blood, men under eget namn skulle det inte bli något mer.

Åsikten delades av hennes syster Alice, som också var Harper Lees advokat.

Och att en till bok skulle komma blev allt mer otroligt. Harper Lee är i dag 89 år gammal, döv, synskadad och lever på ett äldreboende.

Men i februari i år, två månader efter att Alice hade dött, 103 år gammal, hävdade plötsligt advokaten Tonja Carter att hon hittat manuset till Ställ ut en väktare i ett bankfack och att Lee omedelbart ändrat åsikt när hon fått se det.

Carter har sedan dess kritiserats hårt för att ha utnyttjat en gammal människas godtrogenhet och för att inte ha låtit Lee läsa manuset innan det publiceras. Enligt en ­expert på Sothebys ska manuskriptet ha ­varit känt sedan åtminstone 2011, något ­Carter förnekar.

För två dagar sedan hävdade Carter i en ­debattartikel i Wall Street Journal att hon även hittat en tredje roman i samma bankfack.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln