En vänsterröst har lämnat arenan
Tidningen slutade aldrig bråka med sina egna
Allt har sin tid. Och detta är inte en tid för papperstidningar. När Magasinet Arena nu läggs ner efter 24 år är det sorgligt, men inte konstigt. Att det är ett helvete att ge ut kulturtidskrifter vet alla som någon gång försökt.
Kulturstödet räcker inte, prenumeranterna är alltid för få, annonserna är … ja vilka annonser?
I längden är det förstås svårt att motivera en gökunge som kostar ohemult i tryck och distribution, i synnerhet när man redan har en framgångsrik webbsatsning, Dagens Arena, att lägga resurserna på.
Men jag kommer inte heller runt den politiska tajmingen. Arena var 90-tal långt in på 2000-talet. Här definierades den nya, förhållandevis partiobundna vänster som tog form efter kalla kriget: antirasistisk, feministisk, internationalistisk, ofta EU-positiv och ja, i god mening liberal.
Nu är nationalisterna och nationalstaterna tillbaka, och drevet går på allt som har prefixet post i namnet – och just då läggs tidningen i graven.
Det ena beror förmodligen inte direkt på det andra. Men att arbetarrörelsen och vänstern inte orkar bära sex nummer om året av en kulturradikal röst och plantskola för sina intellektuella är ändå bedrövligt. Det dräller ju inte direkt av sådana.
Visst har Arena varit för akademisk ibland och betonat fluffig idédebatt – inte minst metadebatt – på bekostnad av (dyr) undersökande journalistik.
Men framför allt var den i 24 år en ständig källa till ny kunskap och nya härliga bråk inom den moderna vänster den i hög grad bidrog till att skapa.
