Fantasier om censur dödar kulturdebatten
Det verkliga hotet mot yttrandefriheten finns någon annanstans än hos Paludan och Vilks
Debattåret 2022 avslutades helt enligt protokoll.
Detta syrefattiga och politiskt drabbande år visade sig innehålla ett sista offentligt skådespel, regisserat i linje med 20-talets favoritdramaturgi.
Sara Meidells uppmärksammade bok om anorexia släpptes, och knappt hade någon sagt någonting om vad den innehöll innan de två antagonisterna skred fram. Vi kan kalla dem förbudsivraren och yttrandefrihetskrigaren.
En mamma ville att boken skulle dras tillbaka. En recensent kallade boken farlig. Desto fler kom till dess undsättning. Diskussionerna på kultursidorna, som konstaterade att boken måste få finnas, fortsatte i poddarna P3 Klubben, En varg söker sin pod och Alex & Sigge. Samtliga var överens: boken ska inte förbjudas. Även det som skaver måste självklart få skrivas.
Så hade alla än en gång yttrat sig om rätten att yttra sig och debatten kunde läggas till arkivet, där den har sällskap av en uppsjö diskussioner i samma kategori.
Här återfinns ett tidigt boksläpp från i fjol – Johan Heltnes Sympati för djävulen, där författaren berättar om hur han under sin tid på folkhögskolan Biskops-Arnö kände sig tystad, censurerad rentav: ”Vad är censur? Eller, riktigare formulerat i det här fallet: Vad gör att man censurerar sig själv? Judith Butler skriver att människor tystnar därför att man inte vill förlora sin status som möjlig talare. Att jag tystnade i Biskops-Arnös klassrum var av den anledningen”, skriver Heltne.
Här samsas texter om varför Lars Vilks karikatyrer ska ställas ut på Moderna museet bredvid det mediala eftersnacket om Rasmus Paludans koranbränningar.
Vi kan kalla det Arkivet för inbillad censur.
Hit promenerar tankar för att självdö. Här har olikartade fenomen kommit att buntas ihop och läggas på samma hylla; kritik kategoriseras tillsammans med förbud.
Låt oss ta fram en dansk klassiker för att illustrera problematiken med denna sortering.
Under våren 2021 åkte högerextremisten och islamofoben Rasmus Paludan ut till svenska förorter för att bränna Koranen. Det offentliga samtalet som följde efter provokationen handlade om yttrandefrihetens vidd. Skiljelinjen blev genast juridisk – sakkunniga informerade om lagstödet för koranbränningarna.
Men när allt till slut kokades ner fanns det bara två möjliga positioner: för eller emot ett förbud av handlingen.
Paludans kritiker underströk att handlingen bör betraktas som hets mot folkgrupp medan försvararna framhöll att yttrandefriheten måste gälla även förkastliga åsikter. Sakine Madon, politisk chefredaktör på UNT, var en av dem som talade om rätten att kränka. Hon påpekade att det en gång i tiden var förbjudet att häda kristendomen i Sverige, och larmade för vilken fara det är att förbjuda åsikter.
Lika snabbt som Paludan tuttat på den heliga skriften gick den fördjupade diskussionen om vad vi faktiskt bevittnade upp i rök. Några påpekade kanske, likt den tyske författaren Heinrich Heine, att där man bränner böcker bränner man till slut även människor.
Men när allt till slut kokades ner fanns det bara två möjliga positioner: för eller emot ett förbud av handlingen. I stället för att föra en diskussion om Paludans tankegods, om den ideologiska förskjutning som gjort det möjligt att reprisera historiens bokbål, fixerades frågan till det som går att manifestera. Yttrandefriheten reduceras alltid till en handling, ett verk, ett yttrande.
För juristen är detta ingenting märkligt – beviset måste konkretiseras för att visas upp för domstolen, annars går det varken att fria eller fälla. Men är det verkligen skribentens uppgift?
Inte nödvändigtvis. Men här, i 20-talets begynnelse, har den statliga förbudspolitiken börjat läcka in i tanken. Vad är det vi ser i riksdagspolitiken? Förbud som universallösning på allt som inte är önskvärt. Politik byggd på grumliga hot om att någon behöver stoppas, förbjudas eller utvisas. För annars kommer någonting annat tas ifrån oss, annars är livet som vi vant oss vid snart ett minne blott.
Dessa förljugna hotbilder har nu slagit rot i intellektet. Debattörer, konstnärer och skribenter uppfattar samtidens reaktionära tendens, men de missförstår den. De tror att just deras hem är på väg att ockuperas. De tror att just de står i skottlinjen och ber därför om nåd; förbjud inte boken om anorexia. Eller som Heltne: Jag måste få yttra mig utan att få mothugg, för annars är yttrandefriheten hotad.
De narcissistiska försvaren för de egna verken skymmer sikten för dem vars böcker faktiskt bränns.
Så länge ingen frammanar förbudspolitikens verkliga konturer kan denna inbillade kamp mot censuren fortgå. Hade det bara varit ett tröttsamt skådespel, hade det bara varit ett assisterat självmord av intellektet, hade det värsta varit de högljuddas oförmåga att ta till sig kritik, då hade debatten bara haft problem som debatt. Då hade jag visserligen sörjt det förlorade samtalet, oförmågan att försöka förstå ideologiska fenomen och avsaknaden av andra förklaringsmodeller. Men någonting annat står på spel här.
De narcissistiska försvaren för de egna verken skymmer sikten för dem vars böcker faktiskt bränns. Yttrandefriheten är ofrånkomligen hotad. Inte för att det råder delade meningar om huruvida Lars Vilks verk verkligen ska flytta in på Moderna museet eller för att det finns skilda åsikter om en sjukdomsskildring.
Nej, friheten att yttra sig begränsas genom utarmningen av de platser där de tystade kan göra sina röster hörda. Yttrandefrihetens verkliga begränsning visar sig som en övervakning av studieförbunden. Den finns i skepnaden av en Säpochef som ber regeringen om en lag som ska inskränka demonstrationsfriheten. Den tar sig uttryck genom de offentliga platser vi förlorat, i avsaknaden av mötesplatser. Den syns som misstolkningar, misstänkliggörande, förändringen av grundlagen som gör att journalister kan dömas för spioneri. Begränsningen är att förbjuda vissa att tala och sedan fixera samtalet vid de som fortfarande har makten att ta till orda.
Jag litar inte på dem som enbart vill skydda det redan manifesterade, som försvarar verken men inte massans möjlighet att tala. För vad finns det för mening med denna frihet att yttra sig, om den bara åberopas när de mäktiga anser sig tystade?
