Därför vinner vänstern igen i Latinamerika
Gustavo Petro vann en historisk seger i Colombia – kanske kan landet äntligen vända blad
För några år sedan såg det ut som om högern hade triumferat på den latinamerikanska kontinenten.
Vänsterregeringarna som styrt sedan slutet på nittiotalet hade störtats genom statskupper, mjuka statskupper och så kallad lawfare. I Brasilien hade Dilma avsatts och Lula fängslats av en domare som tackades för jobbet med posten som justitieminister i Bolsonaros regering. I Bolivia hade Evo Morales störtats och tvingats i exil genom en blodig militärkupp. I Ecuador hade högern köpt över Rafael Correas efterträdare Lenin Moreno, som direkt efter valet gjorde en snabb högergir, fängslade den tidigare vicepresidenten och anslöt sig till USA:s allians. Och med högerpresidenter i Argentina, Chile, Uruguay och Peru var det många som utropade slutet för ”the pink tide” och det största demokratiska socialistiska projektet någonsin.
Nu är vänstern tillbaka. Med Gustavo Petro vid makten i Colombia, Boric i Chile, Castillo i Peru, López Obrador i Mexico och Lula på väg tillbaka, är den latinamerikanska kontinenten åter röd i flera år framåt.
Vad som hänt i Colombia är historiskt. Aldrig tidigare har landet haft en vänsterpresident. Detta land, så pinat av narcoterrorismen och femtio år av inbördeskrig – det längsta inbördeskriget i världen – har dessutom 7,6 miljoner interna flyktingar. Att socialisterna har lyckats organisera sig trots massakrer och paramilitära hot är en enorm bragd. Men det är mer än så – i Francia Márquez får Colombia också sin första svarta kvinnliga vicepresident, med rötter i miljöaktivismen och därför dödshotad av stora gruvägare.
Vänsterframgångarna i Colombia är precis som i Chile en frukt av de senaste årens stora folkliga protester. I Chile har det handlat om att göra upp med arvet efter Pinochet, den stora ojämlikheten och om att skapa en ny grundlag. I Colombia inleddes protesterna 2019 med en generalstrejk mot dåvarande presidenten Ivan Duques ekonomiska politik och morden på människor på landsbygden. En skattehöjning för att betala av på statsskulden blev den tändande gnistan i ett land där 23 miljoner människor bara har råd med två mål mat om dagen.
De satsar i regel inte på att behålla makten, utan på att ta den och berika sig så mycket som möjligt
Högern hade makten i Latinamerika, och förlorade den. Varför?
Dels har den latinamerikanska högern i regel inte någon folklig bas. De har haft svårt att vinna val i någon större utsträckning i länder med stora folkrörelser. Medelklassen är för liten och för fattig, och högern ofta kopplad till den absoluta överklassen. I flera länder har de istället tagit till lawfare, rena statskupper eller som i Colombia, allians med knarksyndikaten och massaker på demonstranter. Men då de ofta vill behålla demokratisk legitimitet, går det inte att skjuta upp valen i all evighet.
Dels har det med att göra att den latinamerikanska högern inte har en långsiktig plan. De satsar i regel inte på att behålla makten, utan på att ta den och berika sig så mycket som möjligt. De skapar inte någon medelklass som kan bli deras väljarbas, eftersom de inte satsar på inhemsk produktion eller sociala reformer. Det beror på att den latinamerikanska härskarklassen inte är en nationellt självständig klass, utan en satellit till USA. De äger sällan egna produktionsmedel, utan är mellanhänder mellan amerikanskt kapital och de nationella resurserna. Deras politiska uppgifter kan till exempel handla om att se till att oljan, kopparn och mineralerna förblir privatägda. Som tack får de Vita husets politiska stöd.
Frågan om förhållandet till USA är centralt i latinamerikansk politik. Att en majoritet av länderna på kontinenten styrs av vänsterregeringar betyder att de kan ingå handelsavtal som inte bara gynnar USA. Och även om det finns skillnader inom den latinamerikanska vänstern, har målet att samarbeta länder emellan alltid varit väsentligast.
Men framför allt har det handlat om att högern, och särskilt den som styrt Colombia i så många år, har varit extremt brutal. Álvaro Uribe, som styrde mellan 2002-2010, gick under smeknamnet ”Slaktaren”. Med USA:s och bananbolaget Chiquitas stöd förde han ett brutalt krig mot landsbygdsbefolkningen. Officiellt var det ett krig mot FARC-gerillan. I verkligheten dödades tusentals civila och miljoner fördrevs. Uribe lät även grunda paramilitära organisationer som bedrev terror mot fackligt aktiva bananarbetare. Ett vanligt förfarande från armén var att klä liken i gerillakläder för att kunna säga att det var FARC-medlemmar de dödat – i strid, eftersom de aldrig fick någon rättegång.
Uribe fick medalj av George W Bush för sina insatser för frihet och demokrati. Men som ett CIA-dokument från 1991 visar, hade Uribe tidigare ett annat smeknamn, El Viejo – Gamlingen. Han fick namnet av Medellin-kartellen, som han samarbetade nära med under sin tid som senator.
Hans arvtagare Ivan Duque, som kom till makten 2018, anklagas också för att ha ett omfattande samarbete med drogkartellerna. Ett tecken som pekar åt det hållet är att piloten som anställdes av Duque i valkampanjen hittades död i december 2019 efter att ha störtat. I planet fanns en last kokain som skulle levereras till Sinaloa-kartellen. Piloten ska också ha gett omfattande bidrag till Duques kampanj.
Det är ingen slump att Colombia och Mexico varit de länder där vänstern haft det svårast
När högern ingår symbios med narkoterrorismen är det extra svårt för folkrörelser att organisera sig. Våldet och brutaliteten gör att människor lever i ständig skräck, och paramilitärer kan när som helst sättas in mot fackföreningar. Det är ingen slump att Colombia och Mexico varit de länder där vänstern haft det svårast.
Nu styrs båda av vänsterregeringar. Petro, en gammal gerillaledare, är idag socialdemokrat och säger att hans första reform kommer att vara en jordreform som ska dela ut land till mödrar. Det är stora löften – det kan bli platt fall. Det kan också bli så att Colombia vänder blad. Att USA nu har fokus på annat håll, och händerna upptagna med Ryssland, är som alltid ett gott tecken för Latinamerika. Förhoppningsvis kan kontinenten klara sig från invasioner och statskupper de kommande åren och utvecklas i fred.
