I år kommer jag inte hem till jul
Iiris Viljanens nya album ger tröst i saknaden
I Rotterdam, efter några år utomlands, gick vi på julmarknad på Het Finse Huis. Där inhandlade vi allt vi drömt om till en svensk jul – fast bättre! Det var ju finskt. Sillen var mindre söt, laxen var friskare, allt, allt var som det skulle.
Och vi var bland folk som till skillnad från holländarna hade vett att inte pladdra i onödan. I stället glödde allt av exilens saknad, och den där återhållna glädjen som finska människor kan bli jävligt förbannade om man nämner att de besitter.
Iiris Viljanen släpper i dag albumet En finsk jul, och den är en gåva i dessa tider. Lahja, gåva, heter också det sista, skimmerskeva instrumentala spåret.
Julen har alltid varit en tid av sorg, en plats där någon inte längre närvarar annat än i andras minnen, en gåva generationer emellan. Allt viskar att en dag när jag är borta, då är det din tur. Din tur att föra vidare maten, ljusen, den där julkrubban som måste sättas upp exakt rätt för att friden ska sänka sig över glöggen.
Min far dog en annandag jul. Jag hann precis hem, och jag höll hans hand när sista andetaget lämnade honom. I år kommer jag inte hem till jul. Mamma är drygt sjuttio och har bestämt sig för att leva. Karantän för de i familjen som bor nära; själv sitter jag i Jokkmokk. En uppoffring? En dotters plikt.
Men skräcken. Tänk om hon dör? Tänk att aldrig mer få träffa henne. Eller som Viljanen sjunger i Brevväxlingar: ”ni får int bli sjuka under denna tid / i någonting annat / som hotar era liv /Då kan jag int vara där / det går int att komma dit / ta hand om er nu väl / och dränk händerna i sprit”. Den som kan lyssna på sången utan att bryta ihop bör omgående uppsöka läkare: diagnosen lyder förtvinad hjärtmuskel.
Men det bjuds inte bara på mörker. På albumet blandas nykomponerat med gammalt: det finsk-rappas julsång och en tvåspråkig Härlig är jorden skrider värdigt fram. Och så den fantastiska On hanget korkeat, nietokset, från början en juldikt från 1901 av Vilkku Joukahainen som sedan tonsattes av Jean Sibelius, vars modersmål var svenska – en påminnelse om det gemensamma arv vi bär, på gott och ont, Sverige och Finland.
Det talas alltför lite om vår relation. Om svenskens icke-relation. Finlandssvenskar är förvisso högt aktade i Sverige. Tove Jansson och Mark Levengood. Mys och mumintroll och härligt kulturellt. Men sverigefinnar? Alkoholister, knivar; plumpa skämt om uttalskomplikationer från svenskar som inte förmått lära sig ett ord bortom perkele.
Kolonialherrens anspråk, så även i dag. Var är finskundervisningen i den svenska skolan – den vars motsats vi glatt förväntar oss från andra sidan Östersjön? Hur ska vi, utan språket, förstå vårt broderfolk och att de kanske ibland är lite trötta på att bli uppläxade av ett land som levt sötebrödsår efter sötebrödsår tills beredskapsskafferiet en dag var tomt och coronastrategins kejsare Tegnell stod naken.
Sveriges sak är Finlands, numera. För nej, det är svårt att tro att Iiris Viljanen ska få åka hem till familjen i jul. Det har ju inte gått så bra, det här med avståndshållandet, inte i ett land där rättigheter trumfar skyldigheter. (Nej, inte heller jag har skött mig perfekt.)
Och ja, det är omänskligt att inte få kramas. Men det är inte mänskligt att sätta Åhlens City-konsumtion före kulturen, att ösa pengar över storföretagen samtidigt som man lämnar restaurangnäringen öppen – blödande öppen och bakbunden – och ger folket några frammumlade rekommendationer, som efter ett tag visst är tvingande – fast ingen vet riktigt. Inte regeringen, inte Tegnell, och nu är allt regionernas fel.
Eller invandrarnas? De får ibland skulden, som för allt annat – de sägs resa mer än svensken, vilket motsäger allt sunt förnuft med tanke på avgrundssorgen som nu väller ut på sociala medier om alla inställda fjällresor. Det är svårt att hålla avståndsihop ett samhälle där själva grundkittet tycks statt i självförverkligandets upplösning.
Iiris Viljanen gör något mer konstruktivt än att klaga (ja, jag klagar själv friskt, jag vet). Hon skapar tröst. Hon länkar samman Sverige med Finland, saknad med längtan, sorg med hopp.
Jag tror att vår enda frälsning är att göra Viljanen till statsminister. Under tiden kan vi väl alla fira en finsk jul i år. Eller som hon sjunger det: ”Vardagssorgerna, glöm dem alla.” Det finns stora saker att sörja i år, men låt oss fröjdas över att vi har en möjlighet att göra skillnad denna jul. En skillnad på liv och död.
