Dansa min docka
Claes Wahlin besöker det nya Scenkonstmuseet
I helgen öppnar det nya Scenkonstmuseet, en sammanslagning av Teatermuseet och Musikmuseet, men som också har i uppdrag att visa dansens historia. Vid sidan av den permanenta utställningen, som naturligtvis kan förändras över tid, så finns det också utrymme för tillfälliga utställningar.
När en föreställning väl är över finns bara reliker och minnen kvar. Att ett museum som ska försöka dokumentera denna undflyende konstart har valt att låta sig inspireras av teatern är kanske självklart. I stället för att visa kronologin, scenens olika historiska manifestationer, så har man valt en tematisk uppbyggnad.
Man har fyra avdelningar: teater, dans, musik och dockteater. I varje avdelning har curatorn Clara Åhlvik satt samman montrar som kombinerar föremål med interaktivitet. En vägg med skor i fack är kopplad till en digital skärm där besökaren kan välja fack och då få se skorna i aktion, så att säga. Diggi loo, diggi ley. Eller besökaren kan ställa sig på en platta och se sina rörelser på en skärmvägg förvandlas till dans; något liknande fast med musik som resultat är under uppbyggnad.
Mycket interaktivitet. Museichef Daniel Wetterskog berättar att man redan från början har arbetet med fokusgrupper. Syftet är att åldersgränserna ska raderas; en monters digitala skärm kan roa femåringen, medan dennes farfar kan förklara föremålet som poppar upp. Många av de olika montrarna är också tilltalande, tekniken är funktionell och leder ofta vidare till historien, som när man låter ett musikstycke vandra genom tiden från folkvisa till Elvis Presley.
Jag kan likväl sakna historia, i princip varje monter har en tyngdpunkt mot samtiden och ambitionen att få med varje tänkbar åldersgrupp hela vägen får det att luta mot ett nöjesfält, ett ovanligt elegant sådant, men ändå. Frågan är om ett museums främsta plikt är att uppmuntra till eget skapande. Det är ju trots allt andras skapande som är grunden för detta slags museum.
Scenkonstens flyktighet har Carina Reich och Bogdan Szyber dramatiserat i den första tillfälliga utställningen, Det försvunna ögonblickets arkiv. Rum efter rum med omärkta mappar, foldrar och pärmar i samma arkivbruna färg. Mummel ur lurar, en del av mapparna rör sig, ligger där någon i jutesäcken på golvet? Suggestivt om svårigheten att hålla fast den konst som förflyktigas som ingen annan.