Ruttet ont om färska svenska grönsaker
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-09-04
Nä, nu får det faktiskt vara nog.
Det är tidig september och mitt i skördetiden, då korgarna sägs digna av förstklassiga råvaror. Jag stirrar på Ica Maxis plastinbakade röda paprikor (smakar kissblöja, jag lovar), deras bleka transportskadade apelsiner, deras vaxade, amerikanska äpplen, deras från Kenya influgna sockerärtor och känner att jag har fått nog.
Jag vill ha vaxbönor. Med smält smör. Vanliga, nyskördade svenska vaxbönor, sådana som det är säsong för just nu. Eller svenska äpplen med kärnhus av glas. Och alldeles pinfärsk broccoli. Varför går det inte att få tag i vanliga produkter som kan odlas här och tillhör årstiden? Det trots att mat- och ekotrenden har hållit i sig sedan mitten av 90-talet. Och trots att indignationsrapporter om allt som är ruttet i den svenska livsmedelsindustrin, som Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken, har legat på bästsäljarlistorna i flera år, förändras inget. Allt blir snarare lite värre.
I Nilssons senaste, kokboken Smakernas återkomst, läser jag att det var just under det matnördiga 90-talet som de stora odlingsföretagen växte sig allt mäktigare. Samtidigt blev konkurrensen från den billiga grönsaksimporten allt svårare för de svenska producenterna att möta. Under den här perioden, innan surdegsjoxandet satte fart men då kraven på närodlat definitivt hade börjat slå igenom, halverades antalet grönsaksodlare. Samma gällde fruktodlingen. I början av 70-talet fanns det fortfarande 1 500 odlare. Ett kvartssekel senare var bara en tredjedel kvar.
Är det inte lite skumt? På 90-talet lärde vi oss ett nytt ord: konsumentmakt. Tillsammans skulle vi påverka industrin och kampen skulle föras med våra plånböcker som vapen. Att vägra att köpa dåliga varor, var inte det den högsta formen av busighet och civil olydnad?
Ibland tänker jag att det var lite som att känna sig klimatsmart i dag, en skön attityd som lugnar samvetet, men som knappast påverkar miljön. Under de här senaste åren har vi medvetna, miljödebatterande västerlänningar släppt ut mer växthusgas än någonsin tidigare.
Konsumentmakten funkade så där. Vid millenniumskiftet hade det småskaliga jordbruket nästan helt slagits ut. Även om det plötsligt gick att köpa etiska chokladkakor och förkokta kikärtor på Konsum, gick det fortfarande inte att få tag på säsongskorrekta grönsaker eller vanligt bröd bakat på mjöl och vatten. Jag pratar inte ens om ekologiskt mjöl här. Bara mjöl, utan tillsatser av kemikalier eller djursaliv. Ska det vara så svårt att förstå?
Nästa vecka: Åsa Linderborg
