Så tramsigt det är att vara ihop med någon

I realityserien ”Vi eller aldrig” försöker kärlekspar ta reda på om de ska fortsätta vara tillsammans

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2021-07-30

Paren i ”Vi eller aldrig” ska bestämma sig för om de ska fortsätta vara tillsammans eller inte.

Monogamins krigare har fått sin egen lekplats i Svt:s nya realityprogram ”Vi eller aldrig”. Här samlas ett gäng par som det går knackigt för på en solig ö för att hitta tillbaka till varandra, eller göra slut. Till sin hjälp har det en parterapeut och en dansk sexolog som tittar innerligt på paren. En duo har till exempel typ aldrig haft sex, eftersom mannen har en knäskada. ”Man har ju inte sex med knät”, säger danskan förtroligt.

Med undantag för att några inslängda proffs finns på plats är programmet uppbyggt kring en rad konstiga lekar som ska föra paren närmare varandra. Kommunikationen kan förbättras genom att den ena binder för ögonen och lyssnar till sin partner när hen berättar hur en uppgift ska lösas. För en av tjejerna är det kört, hennes kille är nämligen inte på plats.

Och ja, efter att ha följt paren genom de första avsnitten tycks det onekligen bara finnas ett svar på programtitelns fråga: aldrig!

Essy Klingberg skriver i Expressen att programmet belyser samtidsmänniskans överdrivna rädsla för att bli ensam. Att människor i någon sorts panik inför att träda in på en dejtingmarknad där ingenting tycks beständigt hellre stannar kvar i dåliga relationer.

Och ja, efter att ha följt paren genom de första avsnitten tycks det onekligen bara finnas ett svar på programtitelns fråga: aldrig!

Men ”Vi eller aldrig” synliggör också normativitetens tramsighet. Är det så här vi ska avgöra vilka vi ska tillbringa våra liv med? Genom att placera några träklossar i en ram med förbundna ögon?

Eller genom avsnittens, i överkant seriösa, slutscener, där deltagarna får välja om de vill rita ett hjärta på den svarta griffeltavlan, eller om det blir det fruktade hjärtat med ett överstruket kors på.

Ett av paren, Rosinja och David, i samtal med sexolog-Louise.

Visst är det reality, och visst måste programmen fyllas med olika typer av inslag för att vi ska orka följa de omaka paren. Men hur många av verklighetens par är inte upptagna av liknande ritualer, för att intyga omgivningen om att det faktiskt älskar varandra?

Jag har ofta vantrivts i rollen som flickvän av just den anledningen. Inte för att jag förväntas släppa in och bry mig om en annan människa, utan för allt det andra som antas komma med ett partnerskap.

Att rent rumsligt befinna sig närmast varandra i varje given situation, att på en plats fylld av människor sitta tätt, tätt ihop. Att dyka upp på ett bröllop där man inte känner någon, bara i egenskap av respektive.

Eller att, i stället för att lämna sin relation, tömma allt som skaver i den slasktratt som vänner ibland förvandlas till bara för att sedan gå tillbaka till en dysfunktionell tvåsamhet.

Varför? Den frågan ställs för sällan. Alltså, varför är det viktigt att rädda en relation?

I ”Vi eller aldrig” kämpar deltagarna med näbbar och klor för att rädda ett skepp som redan har sjunkit. Varför? Den frågan ställs för sällan. Alltså, varför är det viktigt att rädda en relation?

En förklaring, som jag tycker mig ha hört ofta, är att man vill ha ett vittne till sitt liv. Jag kan förstå det; instinkten att det vi gör blir meningslöst om ingen finns där för att bevittna det. Men är det verkligen värdefullt att ha ett vittne vilket som helst?

Som vore vi alla bara betraktare på en borgerlig vigsel, där för att intyga att äktenskapet verkligen har hänt.

”Vi eller aldrig” innehåller en rad lekar som ska föra paren närmare varandra. Här ska de ta på en grön eller röd basker beroende av om de håller med ett påstående eller inte.

När jag betraktar paren i Svt:s reality, som harvar på utan att ha någonting alls gemensamt, slår det mig att vi talar för lite om ett annat vittnesmål; det inför världen. Jo, visst vill vi dela vårt jag med någon.

Men vad är ett vittne till ens liv om det inte har en liknande idé om det som händer utanför det innersta? Den sovjetiska författaren och revolutionären Alexandra Kollontaj sökte en gång i tiden något liknande när hon talade om kamratkärleken - ett kärleksideal bortom ägandet.

Om vi struntar i de tramsiga lekarna, enbart där för att bekräfta att vi känner igen någon som vår egen, vad återstår då?

Om svaret är ingenting, och vi bara är där som pappdockor att ta med på ett bröllop, då är relationen inte bara på väg utför, utan vi bör också underkännas som vittnen till varandras liv.

Om vi i stället gemensamt lyfter blicken mot omvärlden, och tycker oss identifiera samma sak, kan räddningen fortfarande vara inom räckhåll.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.