Skulpturer som utmanar moralen
Ätstörningar och kroppens gränser blir till konst
KONST Första gången jag såg Cajsa von Zeipels (född 1983) konst var genom en väns Facebooksida. Då gick hon fortfarande på Mejan. Det fanns något där, i konstskoleleken med häxeri och ouija-boards. Det är det orädda som skiljer dem som kommer se konstskolan som en kul grej, och de som inte har något annat val.
I helgen släpps von Zeipels konstkatalog Pro Anatomy (Capricious Publishing), i samband med premiären av utställningen Zoo Collective: Cajsa von Zeipel vs. Carl Milles på Millesgården. Där får vi följa arbetet som lett fram till de enorma vita skulpturerna av spinkiga tjejer, som blivit von Zeipels väg in i offentligheten.
I boken beskriver psykoterapeuten Chris Ford hur von Zeipels tjejer gör henne blyg: Som om de bär på hemligheter.
I den puttrande debatten om moraliserandet av konst blir bokens underliggande tema om den beniga, utdragna kroppen, extra intressant. Det syns redan i titelns lek med pro-ana, rörelsen som romantiserar anorexia. Det är lätt att avfärda som osmakligt, men von Zeipel tar ytligheten ett steg längre. Efter att hon knappt ätit på ett år växer idén med tjejerna fram. De omöjligt smala, farliga, maktfullkomligt långa.
I verken dissekerar hon relationen mellan narcissism och ätstörningar. Kroppens gränser, våra ideal.
Är det moraliskt? Nja. Men jag säger som många komiker brukar svara på frågan om man får skämta om vad som helst: Man får göra konst om vad man vill. Bara det är bra.
Även omoralisk konst kan göra oss till mer empatiska människor.
