Ordet som kom bort
PIA BERGSTRÖM läser en briljant Olga Tokarczuk
Kan drömmar någonsin vara ens egna? Frågan, en av de äldsta, ställs i början av polska Olga Tokarczuks smått briljanta roman Daghus, natthus.
På en sida på internet hittar författarjaget nerskrivna drömmar. Nya drömmar varje dag, på olika språk: ”Om man gör det regelbundet, om man tidigt varje morgon läser igenom tiotals, ja rent av hundratals främmande drömmar så märker man lätt att det finns en viss likhet mellan dem. [...] Om någon kunde infoga statistik över alla registrerade samband som likt ett magiskt lim hopfogar sådant som föreföll oförenligt, skulle han eller hon kanske upptäcka en innebörd som liknade ett mönster, av det slag som här, i vår egen värld, styr börser och internationella flygplatser - en karta av subtila förbindelser eller stelbenta tabeller. Oräkneliga föraningar och noggranna algoritmer.”
Visst har vi alla nuddat vid det där? Åtminstone som önskedröm. Och visst finns det ett vanvettigt hopp kvar, även hos upplysta, som får sitt uttryck i såna spekulationer?
Daghus, natthus har ingen intrig i vanlig mening utan är ett collage av berättelser, anekdoter och iakttagelser. En lokal helgonlegend (om den skäggiga ungmön S:ta Kummernis) samsas med kommentarer från den aviga grannkvinnan Marta, och receptet på flugsvampstårta med historien om den människoätande latinläraren Ergo Sum. På samma vis fördjupar utläggningen om (den utbredda?) känslan av att leva fel liv på fel plats hennes tolkning av Platons skuggvärld.
Just utsiktsplatsen, ”huset”, där tankarna och berättandet börjar är viktiga för Tokarczuk. Hennes texter utgår hela tiden från byn där hon bor, utanför Nowa Ruda i sydvästra Polen, där gränserna ritades om efter kriget och hus, kyrkor, fruktträd och grönsaksland lämnades av tyskarna och togs över av polacker. Med sitt magiska lim - verkligen inte bara datortekniskt - förenar Tokarczuk romanens utkantsby med världen: med hela människoartens drömmar.
Otvunget, elegant fångar hon det förbiilande: ljus, mörker, historiens skikt. Fastän hon gärna skriver om sönderfall, mögel och spådomar i luft ger hon mig mer än allt annat jag läst i vår. Det välsorterade språket är naturligtvis också översättaren Jan Henrik Swahns förtjänst.
Men på ett ställe funderar författarjaget (med sitt småleende som blänker i allt) över ord som saknas. Särskilt önskar hon sig ett ord med en betydelse mellan ”se” och ”ana”. Som om det bara var en blunder vid Babel att just det ordet kom bort.
