Inom exofiktionen skrivs själsliga spinoffs
Autofiktionens olydiga syskon uppehåller sig vid historiska personer istället för författarens eget liv
Sedan några år finns en litterär genre som utmanar autofiktionen om jagberättelsernas konstnärliga tron. Den går under namnet exofiktion och bildar en lite mer olydig utväxt på samma släktträd som gett oss autofiktionen, ett träd som utan tvekan är digitalt och lockar med en mängd gratistjänster för att spegla sig i skvallret om andra.
Likheten med autofiktionen består i att allt träs igenom en starkt subjektiv position så att vi aldrig är helt säkra på vad som är fakta och vad som är fantasi. Grekiskans exo står för någonting ”externt” eller ”yttre”, som en rörelse bort från nuet och den vardagsnära erfarenheten. Romanerna i genren uppehåller sig vid historiska personer i stället för författarens eget liv, eller om man så vill: det exotiska i stället för det vanliga.
Låter detta bekant? Författarna Sara Stridsberg och Carl-Michael Edenborg är några av genrens svenska föregångare, medan årets Augustprisvinnare, Elin Cullheds Eufori: en roman om Sylvia Plath, är ett typ-exempel på exofiktionens upptagenhet vid kvinnliga konstnärsöden.
Genren framstår i mycket som en reaktion på framför allt samtida manlig autofiktion som gärna tar spjärn mot ett normaltillstånd. Den som talar i Cullheds roman är förstås en pseudo-Plath, och berättelsen är i viss mån pseudofiktiv eftersom den historiska personen sammanfaller med författaren i någonting tredje, ett jag med många förgreningar.
Som vanligt var det fransmännen som sådde fröet till genren, under 2013 döpt till exofiktion av kritikern Alexandre Gefen, och som vanligt var danskarna snabba med att hänga på trenden. Medan man i Sverige knappt talar om termen är märkeslappen etablerad sedan länge i Danmark. Exofiktionen har dock aldrig varit så stor i grannlandet som i år.
Nytt för 2021 är att de konstnärer och vetenskapskvinnor som skildras i huvudsak är danskar. Exempel på detta är Eva Tinds Kvinden der samlede verden om zoologen Marie Hammer vars undersökningar av hornkvalster gav stöd åt teorin om kontinentaldrift, samt Lotte Kaa Andersens Den inderste kern om Danmarks första seismolog Inge Lehmann, känd för att ha upptäckt att jorden är tredelad, med en inre kärna.
Att männen är bakgrundsmusik i exofiktionen märks i det senaste årets svenska exempel
Om man som jag inte kände till forskarna är det fascinerande läsning, och i likhet med andra romaner i genren låter de sig inte begränsas av biografins sobra objektivitet. Berättelserna styrs nästan alltid av en första person i extrem relief, och av inskjutna dagboksfragment, intervjuer eller dokument som kanske eller kanske inte kommer ur hästens egen mun, som ett motsträvigt montage av röster, verkliga och uppdiktade.
Exofiktionen anno 2021 rör sig uteslutande om personer som slåss mot omgivningens krav, inte så sällan krav ställda av män eller makar. Jesper Wung-Sungs Kvinde set fra ryggen handlar om den danska konstnären Vilhelm Hammershøis mest återkommande motiv, hans fru, som i romanen står modell dag efter dag, år ut och år in, allt för sin mans och för konstens skull. Hon vänder sig om och intar förgrunden.
Att männen är bakgrundsmusik i exofiktionen märks i det senaste årets svenska exempel. Maj-Britt Wigghs I Julia Pastranas namn, om den så kallade apkvinnan som ställdes ut på cirkus som en hybrid av människa och djur, använder sig av en nutida berättare vars partner blott benämns som ”mannen”, kanske en reaktion mot den exploatering hon skriver om.
Även Ida Theréns roman om Henry Millers fru June Mansfield, Att omfamna ett vattenfall, har en nutida berättare som inleder en relation med någon hon talar om som ”min polske vän” – sannolikt en referens till Plaths dikt Daddy.
Plath är en referens i flera av årets romaner, men det värdefulla med Cullheds skildring av författaren är att hon för fram en annan sida, inte ångestens eller självmordets Plath, utan den självständiga och livsbejakande. Titelns ”eufori” är välvald, ett ord som återkommer i både Peter Lenkens roman om Gustaf Fröding, Se drömmaren!, och danska Christina Englunds Slugt, om den amerikanska fotografen Francesca Woodman. Ifall det finns ett sjukdomstillstånd i dessa romaner så är det för att bejaka en annan verklighetsuppfattning, vilket även betyder: en annan historieskrivning.
Förståelsen av författaren behöver också ”den fiktiva sanningen”, påpekar Lenken i efterordet till sin Fröding-roman. Så betraktad är exofiktionen en form av litteraturvetenskap som skriver vidare i författarens ord. Och gör man inte det hela tiden? Är inte all skrift ett slags tillägg och tolkning?
Personporträtten kan lätt framstå som verktyg för dagens identitetspolitiska kamp som hindrar oss från att se med den tidens optik
I likhet med utvecklingen under 2000-talet bygger exofiktionen vidare på det förflutnas berättelser, med den skillnaden att retrostilarna har ersatts av historiska personer vars liv är föremål för själsliga spinoffs och försonande reboots.
Man kan inte annat än dras med av exofiktionens berättelser samtidigt som det är svårt att inte vara skeptisk när så gott som samtliga romaner i år drivs mot en punkt där författarna eller forskarna får det erkännande de förtjänar. Vissa kritiker har menat att exofiktionen anlägger en ideologisk blick på historien. Personporträtten kan lätt framstå som verktyg för dagens identitetspolitiska kamp som hindrar oss från att se med den tidens optik.
Men är detta nödvändigtvis dåligt? Ibland måste man veta vad man ska leta efter för att få syn på det i historiens virrvarr.
Problemet ligger snarare i att det finns en latent genikult i dessa framgångssagor där romanfigurerna motsätter sig omgivningens krav och förväntningar. Vore det här sakprosa skulle man kalla det för hagiografi. Ren och skär hyllningsskrift. Det är alltid undantagen exofiktionen porträtterar, aldrig de vanliga dödliga som inte höjde sig över mängden. Som en kontrast till isolationen som präglat de senaste pandemiåren frestar exofiktionen med idén om ett verkligt, idealt liv. Ett liv med mening och betydelse. Ett liv värt att minnas.
Med så många likartade romaner utgivna samtidigt måste man ställa sig frågan: vem är författaren bakom alla dessa böcker? Litteraturkritikern Mark McGurl erbjuder ett svar i sin senaste bok, Everything & less: The novel in the age of Amazon. All litteratur i Amazons tidsålder är genrelitteratur, menar han, filtrerad via listor och rekommendationer. Eftersom de flesta söker sig till samma läsupplevelser de en gång haft, i linje med barnet som vill höra samma berättelse om och om igen, drar nätföretag som Amazon nytta av vår förkärlek för repetition, varpå litteraturen börjar anta alltmer bekanta former.
I en tid när Big tech styr vad som sägs och skrivs innebär det också att ingen riktigt är författare
Därför kan man säga att termen ”spökskrivare” bäst sammanfattar vad som sker med det skrivna ordet i dag, mer och mer passerad via medieteknologiska mellanhänder. Är det inte Twitter som är författaren till ens tweets? Och är det inte Amazon som står bakom ens ord när fler och fler utnyttjar dem, författaren förvandlad till en tjänsteleverantör?
Ett annat sätt att se på det är att amatören tagit sig an akademikerns fackkunskaper. Alla är forskare. Alla är författare. I en tid när Big tech styr vad som sägs och skrivs innebär det också att ingen riktigt är författare.
Så här säger konstnären Kristian Zahrtmann i Rakel Haslund-Gjerrilds roman Adam i paradis: ”Historien är ett äventyr som vi alla kan dikta med.” Kanske är det där problemet ligger. I exofiktionens tidevarv står kampen mellan fantasin och de digitalkrafter som lockar med ändlösa äventyr, inte längre min kamp, utan ingens kamp, en stum dagbok på autopilot som alla bidrar till. Men därigenom blir allt det där yttre desto viktigare. Någon måste ju leva för att fylla ut sidorna!
