Man kan inte tvinga folk att läsa fler böcker
Hoppas att någon lyssnar när litteraturpolitiken diskuteras
Författarnas ersättningsnivåer sjunker, stadsbibliotekens kostnader för e-böcker och strömningstjänster skenar, medan maktkoncentrationen bland utgivarna blir allt större. Vad bör göras? Går det överhuvudtaget att bromsa utvecklingen? Det är Författarförbundet som ställer de frågorna i det Litteraturpolitiska program de nyligen offentliggjorde, och som den 5 april presenteras på Intiman i Stockholm.
Programmet innehåller en hel del kloka förslag: satsa på långsiktiga läsfrämjande åtgärder, gör skolbibliotek och skolbibliotekarier till ett krav, stärk författarnas ställning i förhållande till strömningsföretagen.
Här finns också en del luckor (inget sägs om monopoltendenserna inom distribution och försäljning), och några förslag som känns mindre realistiska. Idén om en karenstid mellan publiceringen av en tryckt bok och ljudboksversionen är intressant men svår att tro på. Skulle den inte bara påskynda en tendens som nog är ganska närliggande: att strömningstjänsternas innehåll helt frigörs från bokutgivningen? Man kan inte tvinga företag att trycka böcker.
Och man kan heller inte tvinga folk att läsa böcker. För grundproblemet är naturligtvis de förändrade medievanor som den tekniska utvecklingen fört med sig. För någon månad sedan rapporterades det återigen om att bokförsäljningen slår rekord.
Det är en sanning med modifikation. Visst, den fysiska bokhandelns försäljning ökade, som SVT skrev, med 4 procent jämfört med pandemiåret 2020, men jämför man med till exempel 2016 har samma försäljning sjunkit 27 procent. Och ja, den totala ”bokförsäljningen” har ökat från 4 miljarder kronor 2016, till 5,1 miljarder 2021, men den miljardökningen finns helt och hållet inom kategorin digitala abonnemangstjänster, som har vuxit från 0,3 till 1,3 miljarder kronor, allt enligt Förläggare- och Bokhandlareföreningens statistik.
Se där, en nätt 293-procentig ökning på fem år.
Själv håller jag med Författarförbundet: tycker man att litteratur är viktig, ja då är läget allvarligt
Om de förändringarna är något att fira eller något att bekymra sig över finns det som bekant olika uppfattningar om. Själv håller jag med Författarförbundet: tycker man att litteratur är viktigt, ja då är läget allvarligt. För oavsett åsikt minskar bokläsandet, i synnerhet bland unga. Att den minskningen får konsekvenser för läskunnigheten är ingen långsökt slutsats, men Författarförbundet pekar också på en bredare kulturell betydelse. Till 1900-talets demokratiska landvinningar – begränsningar av arbetstiden, betald semester, nyvunnen fritid – hörde också kulturpolitiken.
Det var den som gjorde oss till fullkomliga demokratiska varelser, fria att välja, känna och tänka, konstaterar programförfattarna. Det förutsätter att ”ett brett urval av det bästa och mest relevanta av varje kulturuttryck kontinuerligt [måste] vara åtkomligt för alla invånare, oavsett bakgrund och sociala omständigheter.” Det borde vara självklarheter, men det är det tyvärr inte längre. Det är bara att hoppas att åtminstone någon politiker lyssnar, i en tid när alla partier tävlar om att kasta miljarder över Försvaret.
