Pojkflickan – vart tog hon vägen?

Hon som vill vara flicka men på ett sätt hon själv bestämmer

Av: Caroline Hainer

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Scout Finch (Mary Badham) i ”Att döda en härmtrast” – en klassisk pojkflicka. Här med pappa Atticus Finch (Gregory Peck).
Scout Finch (Mary Badham) i ”Att döda en härmtrast” – en klassisk pojkflicka. Här med pappa Atticus Finch (Gregory Peck).

Definitionen av ”pojkflicka” ligger inte så mycket i vad hon gör utan vad hon inte gör. Pojkflickan gör inte de traditionella flicksakerna: hon klär sig inte feminint, hon pratar inte tyst och leker inte med dockor. Istället föredrar hon fysiskt hårda aktiviteter, gärna de som ger smuts på kläderna och skrubbsår på knän och händer.

Som Scout Finch, huvudpersonen i Harper Lees klassiker "Att döda en härmtrast” (tidigare känd som ”Dödssynden” på svenska). När hennes bror Jem råder henne att ”låtsas vara en lady och lär dig sy eller nåt”, för att slippa alla bannor svarar Scout ”I helvete heller”. Finns det någon definition av pojkflickan får det vara den: att ge fan i det förväntat kvinnliga.

Jo March i ”Unga kvinnor” av Louisa May Alcott är ett annat exempel. Envis, högljudd och med ett hett temperament. Liksom Scout leker hon hellre med pojkar, hennes bästis är grannpojken Laurie som hon inte har någonting emot att utmana fysiskt då och då.

Att Jo March fortsätter att listas som förebild av idel ansedda kvinnor och nyfödda amerikanska flickor fortfarande döps till Scout vittnar om en kärlek och en vördnad. För hos pojkflickan finns en anarki, en obryddhet som slår an en sträng år efter år. Tänk att som Pippi Långstrump – en annan pojkflicka - skita i konventionerna och istället bara göra vad som faller en in. Det är inspirerande.

Jo March gestaltad av Saoirse Ronan i ”Unga kvinnor” från 2019.

Pojkflickorna står alltid i stark kontrast mot flickorna omkring dem. Pippis vän Annika är blyg, ordentlig och vet hur man uppför sig. Meg March är den förnuftiga systern med milda gester. Det är i kontrasten till dem som pojkflickan föds.

Hennes vägran att konformeras gör henne intressant. För vad exakt är det hon vägrar? Svaret säger mycket om kvinnorollen.

Som bäst levde pojkflickan på 1970-talet. Hon drog fördel av kvinnokampen som sa att den konstruerade kvinnligheten behövde lösas upp. Det androgyna modet var till hennes fördel: pojkar hade långt hår och bylsiga skjortor, och dessutom var 1970-talet årtiondet då en hälsosam naturlig och sportig friluftslook regerade. Med andra ord: pojkflickan var inte bara välkommen, hon var rent av ett ideal. Så länge hon inte inkräktade på makten, den tillhörde ännu männen.

Men kvinnokampen, och pojkflickan med den, fick sig en riktig backlash i USA under 1980-talet i och med den nya högerns framgångar. Spandex, aerobics och iögonfallande smink gällde och den kvinnliga, vältränade kroppen skulle istället accentueras. Under ”moral majority”, USA:s rop efter den konservativt kristna livsstilen var pojkflickan inte välkommen. Hon togs för lesbisk – ett hot mot kärnfamiljen.

1990-talets ”girl power” lät pojkflickan komma tillbaka in i värmen, men bara villkorligt. Hon kunde fortsätta att hålla på med sport och klä sig i flanellskjortor så länge hon inte glömde bort sin kvinnlighet. Spice Girls hade sin Sporty Spice (Melanie Chisholm) som uppträdde i träningsoverall. Men overallen var tajt och hon uppträdde med full makeup och i flickig hästsvans.

Tv-serier som ”Xena – Krigarprinsessan” och ”Buffy och vampyrerna” satte fysiskt (och psykiskt) starka tjejer i roller som tidigare varit vigda åt männen: de fick utkämpa strider och leda gäng. Men även under stora slag var de fönade i håret, glansiga om läpparna och med mer (Xena) eller mindre (Buffy) exponerad hud. Budskapet var att flickor får vara tuffa, till och med ledare och slagskämpar, så länge de behåller sin kvinnlighet.

Detta budskap förstärktes i 1990-talsfilmer som ”Clueless” och ”She’s all that” där pojkflickan, i gymnasiets periferi, blir föremål för en förvandling, en så kallad makeover. Budskapet: med rätt kläder smink och kvinnliga vänner kommer den riktiga kvinnan fram.

Ett modernt exempel är flickan Eleven (Millie Bobby Brown) i tv-serien ”Stranger things”. Hon har extraordinära krafter och rakat hår. Hon blir vän med tre killar och en dem, Mike, får känslor för henne. Men det är först när Eleven får på sig en klänning och en peruk som han blir förälskad.

Foto: Netflix
Eleven (Millie Bobby Brown) i tv-serien ”Stranger things”.

Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) har kallats pojkflicka i flera sammanhang. Hon är den pricksäkra pilbågsskytten i den populära bok- och filmserien ”Hungerspelen”. Hon tar ingen skit, inte ens från auktoriteter. Inför den grymma turneringen Hungerspelen får hon genomgå en makeover för öka populariteten. I en filmspalt på musikkanalen MTV:s sida recenserar man omvandlingen så här: ”hon går från pojkflicka med oplockade ögonbryn till superglammig mördardrottning värdig omslaget på ett modemagasin”.

Med andra ord: en pojkflicka med oplockade ögonbryn, om hon så är ledare för ett rebelluppror, kan inte hamna på omslaget på en tidning om hon inte är kvinnligt snygg.

Och det stämmer ju. Vi går visserligen mot ett större accepterande av det könsneutrala, inom både mode och norm. Till exempel har designers som svenska Hope slutat dela in sina plagg i dam- och herr, och det neutrala pronomenet ”hen” används allt mer flitigt. Att pojkflickan inte är lika påhejad eller synlig idag, förutom i exemplen ovan, kan ha att göra med detta: hon försvinner in i könsneutraliteten. Men det är knappast pojkflickans mål.

Ta sångerskan Billie Eilish. Den unga amerikanskan har vunnit fem Grammys och uppträder för fulla hus världen över. Hon är med andra ord en mycket framgångsrik person, bara arton år fyllda. Ändå kretsar en stor del av artiklarna om henne runt hennes klädstil – hon bär uteslutande plagg som är flera storlekar för stora. Luvtröjor, stora gympadojor och säckiga jeans som döljer kroppsformen. Hon kan ses som ett modernt exempel på pojkflicka, och det bekräftas också av hennes stylist Samantha Burkhart som i en intervju med tidningen Nylon kallar stilen för ”pojkflickig”. Men sedan exemplifierar hon det med Eilish vägran att bära högklackat eller ens platåskor. Eilish får alltså inte vara en tjej i gympadojor utan måste ses som en pojkflicka som vägrar högklackat. Hon definieras ännu utifrån vad hon inte är snarare än vad hon är.

Foto: Jordan Strauss / TT NYHETSBYRÅN
Billie Eilish.

Man kunde önska att de aktiviteter och attribut som ses som ”pojkflickiga” istället kunde ingå i definitionen av att vara flicka. För saken är den att pojkflickan varken vill vara pojke eller neutrum. Hon vill vara flicka – bara inte den förväntade.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.