Kultur

Sex är en underbar plats för att utforska relationer

Debatten missar vad de litterära skildringarna har för funktion i de enskilda fallen

Av: 

Jenny Högström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Helena Österlund och Sofia Stenström, två författare vars romaner sägs vara del av en trend – men som inte kan fogas in i mallen.

Foto: tt / Magnus Liam Karlsson

KULTUR

Förra veckan skrev Sven Anders Johansson en artikel om typ kvinnliga författare av en viss generation och deras sexskildringar i den svenska heterosexuella samtidslitteraturen. Han menade, utifrån romaner av bland andra Helena Österlund, Sofia Stenström och Wera von Essen att det fanns en våldsam trend, men frågade sig, med utgångspunkt i ett enda exempel: var är heteromännen? En vän sammanfattade hans småknarriga artikel med orden: Kvinnorna tar över, det är rättvist – men det är inte rätt.

Vidare menade Johansson, och jämförde med den klassiska bildningsromanen, att om det tidigare skulle sluta med bröllop – slutar det nu i frigörelse från en destruktiv relation, och att den kvinnliga protagonisten kliver ut i ”normaliteten och självständigheten”. Jadu, jag kan säga så mycket som att någon ”normalitet” är det knappast fråga om varken i exemplet Wera von Essen eller Sofia Stenström.


Även Helena Granström invänder i Expressen (16/1) mot denna slutsats. Hennes exempel är istället Helena Österlund som i Min sårbara kropp skriver utifrån ett autofiktivt utlevande jag om gränsöverskridande sexuella relationer och ett pågående utforskande av den egna sexuella lusten. Hon menar att Johanssons romanexempel snarare än att som han påstår ”kompensera för hur det ser ut i verkligheten”, utgör ett ”framhärdande i begärets och kärlekens komplexitet”. Jag kan inte annat än att instämma.

Det är sant att vi lever i en moraliserande samtid. Vi lever i en tid där litteraturen helst ska kunna bli debattunderlag. Som nu, haha.

Så varför får inte heteromännen skriva utifrån ett förövarperspektiv eller en moraliskt oklar plats om heterokvinnorna får göra det? Well, när män under #prataomdet började berätta om att de hade tagit en kvinna på röven utan hennes samtycke – och ville ha applåder för sina vittnesmål – var impulsen stark att skrika sätt er ner och håll käften för en gångs skull. Ändå har vi litterära exempel som Henrik Bromanders Bara en kram och John Nilssons Närmanden. Och i GP (11/2) skriver Sanna Samuelsson att det säkert kommer fler manliga heterosexuella berättelser om övergrepp. Tack för det.

Själv är jag egentligen mest intresserad av vad alla de här sexskildringarna har för funktion i sina enskildheter. Som Kajsa Sundin skriver i För att de ville det: ”Den egna kroppen är ibland den enda plats en människa kan ha”. Och sex är en underbar och komplicerad plats att låta relationer mellan människor utspela sig, politiska konflikter, individuella konflikter, sociala konflikter.

Jag tror helt enkelt att grundpremisserna för det här samtalet är felaktiga. I stället tänker jag såhär: de senaste åren har vi sett allt mer skildringar av kvinnligt begär och kvinnlig sexualitet ur ett kvinnligt perspektiv i den svenska samtidslitteraturen. Såväl queera som heterosexuella. Då är det kanske inte så konstigt att de manliga heterosexuella författarna inte är så många?

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Varför skriver kvinnor så mycket om sex?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

Sexualitet

Wera von Essen

Helena Österlund

Relationer