Toppfotbollen suger glädjen ur själva spelet

När allt blir perfekt finns det inget kvar att drömma om

Fifa och det gamla spelet Sensible soccer – utvecklingen av fotboll som en pengastinn underhållningsbransch med ständigt nya kickar dödar glädjen inför fotbollen, skriver Valle Wigers.

I skuggan av Super Leagues pyspunka laddar vi för ännu ett EM. Vi mobiliserar vår passion, trots en genomkommersialiserad fotbollsvärld, där det mesta är ur led. Hur kan vi rädda fotbollens själ?

Efter lördagsträningen håller jag en dragning för nioåringarna jag har ynnesten att träffa tre gånger i veckan. Den här förmiddagen handlar det om vårt lags värdegrund, om ledorden glädje, engagemang, gemenskap och utveckling.

Jag har förväntat mig en bångstyrig otålig skara som bara längtar efter att skiten ska ta slut så att de kan återgå till snack om huruvida Dejan Kulusevski kommer göra ett bra EM och om Marek Hamsiks sårbara vad kommer hålla. Så blir det inte. 18 pojkar lyssnar disciplinerat och kommer med kreativa inspel. Det är en svindlande känsla.

Samtidigt tänker jag: Hur ska de kunna navigera i allt detta? Vilken plats har gemenskapen och solidariteten i en värld full av snabba klipp, fantastiska fullträffar och deras egna drömmar om ett liv som fotbollsproffs?


När jag var lika gammal som min son är nu bodde jag med mina föräldrar i Uruguays huvudstad Montevideo. Huset låg precis vid den mäktiga fotbollsarenan Centenario. Pappa och jag gick på ett par ligamatcher i veckan, varvade gulsvarta Peñarol med rödvitblåa Nacional. 

I dag minns jag ingenting av bataljerna. Men de branta enorma betongläktarna, gräsmattans overkligt gröna färg och vattengravarna bakom kortsidorna lever kvar i mitt minne. 

Den enda fotbollen jag tog del av via husets svartvita Panasonic var söndagskvällarnas Fútbol Alemania, ett timslångt sammandrag från Bundesliga, men det räckte, efter det var jag besatt. 

Tillbaka i Sverige blev Tipsextra min skolning, brittisk kick and rush präglade mig och mina vänner för livet. Vi fick favoritlag som Watford, Ipswich och, i mitt fall, Southampton, med bolltrollaren Matt Le Tissier, de tre Wallace-bröderna och målvakten Tim Flowers.

I dag vimlar det av fotboll från de bästa europeiska ligorna. Det är bara att plocka russinen ur kakan. Följaktligen blir lagen som är störst, bäst och vackrast barnens favoriter. Det kanske inte är ett problem i sig, men eftersom idolerna är så tydligt utmejslade i den åldern skapas en förväntan som är svår att stilla: Allsvenskan blir helt ointressant och även andra ruskigt bra europeiska lag, ja, utöver den exklusiva skara som skulle fått spela Super League då, betraktas med stor skepsis.


De moderna fotbollsspelen som flankerar de flesta unga fotbollsfantasters vardag följer samma logik. När jag var ung var datorfotbollen någonting väsensskilt från den vi spelade eller tittade på. Sensible soccer och Kick off, med den taffliga grafiken och de små gubbarna som planlöst härjade runt, skulle dagens kids bara skratta åt. Men vi älskade det, just för att det var någonting annat. 

Eller Soccer supremo, där man tog över som manager för Stockport i engelska fjärdeligan. Spelet saknade rörliga sekvenser vilket lämnade plats åt fantasin, min kusin och jag var helt uppslukade och målade under en sommar upp bilder av stämningen i omklädningsrummet inför matcherna mot Halifax eller Exeter.


I dag har speltillverkarnas ambitionsnivå minst sagt skruvats upp. Målet är att efterlikna verkligheten i så hög grad att gränserna mellan denna och fiktionen raderas, resultatet är en karbonkopia av matcherna och ansiktena vi egentligen inte orkar se längre. Trots att det är fotboll på den allra högsta nivån lämnar spektaklet en bitter eftersmak, för det finns ingenting kvar att drömma om. Allt det som är fotboll reduceras till ett smörgåsbord där bara de dyraste delikatesserna ryms. 

Min son har redan sett mer fotboll på skärm än jag fram till säg 20, trots att fotboll var och är det jag allra helst tittar på. Hans värld utgörs av tusentals klipp med omedelbar åtkomst. Mitt favoritmål, Marco van Bastens rökare i EM-finalen 1988, med den overkligt vackra bollbanan över Sovjets tappra målvakt Dassajev, är inte värt mycket mer än en gäspning, om det ens får plats i det enorma fotbollsbiblioteket i hans unga hjärna.


Dagens fotbollsvärld är en industri vars kvarnar maler så snabbt och i vars kölvatten en oöverskådlig massa skapas. I dramaturgin finns en regel kallad ”the law of diminishing returns”, som kort sammanfattat innebär att saker inte kan upprepas utan att en del av den ursprungliga effekten går förlorad (den första glassen är ljuvlig, nummer 50, nja, etc.)

Nu försöker krafter ställa konceptet på ända. Mer toppfotboll, för det genererar högre intäkter, samma klubblag som möts i slutspelen år ut och år in, som om vi tittare inte kan få nog. Lägg av. Kanske går barnen fortfarande att försöka lura, men ändå, sluta nu. Även föräldrarna behövs i passionen, då delad glädje är dubbel glädje, och vi ser igenom era tricks. 

Dessutom, hur ogärna toppklubbarnas presidenter vill erkänna det, så är det allra roligaste för de fotbollsbitna barnen fortfarande att spela själva, känslan av att göra mål, att kämpa som ett lag och vinna övertrumfar alltid och med råge att se proffsen näta på skärmen. Som ledare och föräldrar är det vårt ansvar – kanske nu mer än någonsin, då konkurrensen är så pass enorm – att aldrig tappa bort denna kompass. Då kommer fotbollen som vi vill uppleva den att överleva.


Jag avrundar träningen och går med min son mot spårvagnshållplatsen. Vi pratar om hur viktigt det är att vara schyst och ha roligt tillsammans. Det finns verkligen hopp om att lagandan och solidariteten står som vinnare i slutändan, tänker jag, trots att det har varit ett långt år i skärmarnas sken. 

Jag längtar till Sveriges första EM-match mot Spanien om en vecka. Jag hoppas att han kommer känna som jag, att det är matcher som den och allt som rör hans egen fotboll som verkligen betyder någonting. Den vi har lyxen att få vara en del av, på riktigt.


Valle Wigers är författare, översättare och ungdomstränare i Göteborgsklubben Qviding FIF

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln