Sex, DROGER & rock’n’roll
Carl-Michael Edenborg om den psykedeliska revolutionen 1967
SUMMER OF LOVE 50 ÅR. Turn on, tune in, drop out.
Dessa ord – ”Tänd på, känn in, hoppa av” – kan ses som startskottet för händelserna som ledde fram till The summer of love 1967. De yttrades av Timothy Leary, men han hade lärt dem av Marshall ”the media is the message” McLuhan – som i sin tur improviserat fram dem till musiken i en reklamjingel för Pepsi Cola.
”Tända på” gjorde blomsterbarnen med droger som LSD och meskalin och marijuana. Den psykedeliska revolutionen var i full gång. Redan året innan var antalet hobbyknarkare bland USA:s ungdomar rekordhögt.
”Känna in” gjorde man med meditation, egen musik, massor med sex (p-pillret legaliserades 1965), politisk kritik, egna medier, egen klädstil, och strävan att uppnå ett högre medvetande bortom statens manipulationer. Dessutom odlade man en enorm optimism angående möjligheten att skapa ett nytt samhälle och en ny människa, som var fri, lekfull, lycklig: motsatsen till konsumtions- och löneslaven.
”Hoppa av”, slutligen, gjorde man från high school och college för att det var mycket roligare och intressantare med sex, droger och rock’n’roll.
Den mest konkreta, brännande frågan som enade den brokiga samling av konstnärer, författare, slashasar, politiskt militanta, virrhjärnor, pundare, musiker, vetenskapsmän som samlades i San Francisco 1967 – var deras avsky mot Vietnamkriget. Den som sett musikalen ”Hair” minns att den handlar om hippier som försöker att slippa att bli värvade som soldater, under paroller som ”Make love not war.”
Det antikommunistiska folkmordet i Vietnam med alla sina krigsförbrytelser drevs fram av presidenten Lyndon B Johnson, som ett par år senare lämnade över rodret till Richard Nixon och hans genomkorrupta stab.
Av denna president utnämndes Timothy Leary till ”den farligaste mannen i Amerika”. Han greps 36 gånger i sitt liv, från 1965 och framåt. Vari bestod då hans farlighet? Han representerade allt som efterkrigstidens amerikanska medelklass avskydde: olönsamhet, onyttighet, disciplinlöshet, vägran att arbeta och konsumera, vilja att leka och älska och tänka och skapa.
1967 var Timothy Leary redan en berömdhet inom subkulturen. Född 1920 och utbildad psykolog blev han mot slutet av 1950-talet intresserad av psykedeliska droger, till att börja med psilocybinsvamp, i Mexiko. Han beskrev upplevelsen efteråt: ”Jag lärde mig mer om min hjärna och dess möjligheter under de fem timmar som förflöt sedan jag ätit några svampar än jag gjort under de femton föregående åren av studier och forskning.”
Till Leary anslöt sig bland annat beat-poeten Allen Ginsberg som ville delta i The Harvard psilocybin project: detta var inriktat på att bota alkoholism och reformera kriminella, efter i kommande projekt vidgades syftena och blev allt mer existentiella och andliga.
En annan som påverkades av Learys experiment och allt mer profeterande tal om psykedelikan var Ken Kesey, som 1964 drog i väg med ett gäng flummare på en bussresa tvärs över USA, med Jack Kerouacs vilda polare Neal Cassady vid ratten och en kanna apelsinjos fulladdad med LSD. Tom Wolfe porträtterade deras äventyr i klassikern ”The electric Kool-Aid acid test”.
I den mycket sevärda dokumentärfilmen ”Magic trip” möts bussresenärerna och Leary – ett fantastiskt antiklimax. Leary ville förbehålla de sinnesförändrande drogerna åt professionella. Kesey och hans pre-hippier ville att alla skulle trippa och inse hur sjukt samhället är och ägna sig åt mer åt lek och kärlek, mindre åt jobb, krig och shopping.
Att kärlekssommaren ägde rum samtidigt som den globala ekonomin peakade, just innan den började krisa kring 1973, är knappast en slump. Detsamma gäller den ”andra kärlekssommaren” under 80-talets sista år. Den här gången drevs revolutionen av techno och MDMA, men med samma teman: dans, lek, kärlek, antikommersialism och givande.
