Vi behöver en kultur som når och skakar om
Det finns stora likheter mellan det digitala berättandets och filmens genombrott
Många har i tidningar och i etermedia reagerat på min i Aftonbladet Kultur uttryckta rädsla för att boken inte kommer vara framtidens bästa berättelsebärare. Gott så. Nöjt kan jag konstatera att mitt syfte att problematisera en alltför ängslig och elitistisk kultursektor även ekar i Sven Anders Johanssons svar.
Men när litteraturvetaren beslutar sig för att ställa sig upp bakom katedern och agera teknologiskt orakel, lägger sig en nervös tystnad över föreläsningssalen. Den högtravande och totalt missriktade ansatsen i att beskriva hur ”internet” fungerar, resulterar i rejält magplask i slutsatserna och gör mig faktiskt lite irriterad.
Sociala mediers affärslogik förvrider idag internets grundtanke till en plutokrati. Men likafullt: Internet som sådant är en teknologi med enormt stort, positivt genomslagsnetto. Kritik mot Facebook och Google kan samexistera med synen på internet som bärare av demokrati och mångfald. Internetmediet medför att människor långt ifrån universitetens eller kulturelitens elfenbenstorn kan ta del av och bidra till kunskap och kulturbildning. När diktaturens regimer i Belarus eller Hongkong skickar ut sin säkerhetspolis för att eliminera demonstranter, räddar Internet liv och ger demokratiaktivister verktyg för protest och kamp. Jag har skrivit böcker om det, jag har skrivit spaltmil om det, bland annat på dessa kultursidor.
Om två personer ska diskutera två sakers påstådda motsatsförhållande, är det fördelaktigt om den ena personen inte uppenbart saknar kunskaper kring den ena saken. För att förstå vad ”dataspel” innebär i den här diskussionen, måste man ha tagit del av fler uttryck i spelvärlden än en ”Fifa-match”. Man måste förstå skillnaden mellan ”ett Youtube-klipp” och Hideo Kojimas episka historier berättade på egenutvecklade spelmotorer. Det gör uppenbarligen inte Johansson, vilket är signifikant för den debatt som utbrutit kring min text.
Det är exceptionellt märkligt med tanke på att jag förhandlade till mig extra utrymme för min text för att just beskriva exakt hur den berättartekniska teknologin fungerar. Så, innan det tycks saker om dessa okända ting: vänligen läs igen – här är länken.
Johansson, och flera med honom, har även missat/ignorerat andra stycken i min text. Som skrivande och läsande människa är jag djupt oroad över utvecklingen. Allt färre läser allt färre författare. De som läser allra minst är de som på grund av klass och arv står längst ifrån vårt elfenbenstorn. Det är direkt samhällsfarligt.
Vi måste försöka se till att kulturen når människorna, tar tag i dem, skakar om dem. Romanen gör det i allt mindre utsträckning, ett faktum lika sorgligt som omvittnat på kultursidor samt befäst i ovedersäglig statistik. Det går att revitalisera och nå ut med berättandet, och på många sätt finns stora likheter mellan det digitala berättandet och när filmen etablerades på slutet av 1800-talet. Även i Paris spottade och fräste dåtidens intellektuella elit åt detta. Inget nytt där.