Julfilmerna är kassa – men fyller en funktion
Att veta precis vad som ska hända skapar trygghet
Vi är mitt i den nu – ruschen mot jul. Även om den i år inte blir sig lik för många är traditionerna lika viktiga som alltid, kanske viktigare. Något ska i alla fall vara som det brukar – pyntet, maten, klapparna. Och gärna underhållningen också.
Själva julen har länge varit en tacksam bakgrund i filmer, tänk klassiker som versioner av Dickens ”En julsaga”, Frank Capras ”Livet är underbart” eller Kjell Sundvalls ”Tomten är far till alla barnen”. Men i dag har det verkligen blivit storindustri, produktionsbolag pumpar ut filmer som bara kan sälja i december och som saknar all ambition att bli klassiska – de innehåller bara väldigt mycket jul. Netflix har över 50 filmer på temat, föredrar du tablå-tv erbjuder TV8 ny julfilm varje kväll.
De flesta är gjorda utifrån två mallar. Den första: storfräsare från storstan kommer till liten håla, kanske en som hen själv flyttade i från för att göra karriär, men lär sig lagom till julafton vad som verkligen betyder nåt i livet, och inte är det karriär.
Den andra: ett bageri, bokhandel, kvarterskrog eller annan ”gullig” verksamhet hotas av uppköp av illvillig kapitalist – här går Dickens Scrooge igen – men lagom till jul inser kapitalisten vad som verkligen betyder nåt i livet, och inte är det pengar.
Ibland läggs dessa teman ihop och den hemvändande storfräsaren är kapitalisten som ska köpa upp och lägga ner bokhandeln. Obligatoriska ingredienser i alla varianter är en pittoresk miljö, djup snö, ett beskäftigt barn och så romantik förstås, massor med romantik (men inget sex, det här är en väldigt kysk genre).
Visst finns det en stor ironi i att globala jättar som Netflix och Hallmark hyllar småskaligheten – den lilla staden, det lilla företaget – genom massproduktion av helt generiska berättelser. Men även om kalorierna är helt tomma så ger de ändå något som blivit hårdvaluta i dag: trygghet och förutsägbarhet. Precis som vilken jultradition som helst.
