Hedern kan de ta, men huset ska hon ha
Lex Ebba öppnar upp för en ny syn på lagen – där den som har råd kan köpa sig fri från skuld, skriver Magnus Ullén
Man kan inte säga att Ebbas Buschs försök att slingra sig ur det faktum att hon dömts för grovt förtal gått obemärkt förbi, men reaktionerna har ändå varit påtagligt sommarloja. Ola Larsmo och andra på DN reagerade snabbt, men överlag tycks konsensus vara att Busch varit smart som sluppit undan ett åtal – som om tvisten om huruvida ett brott är begånget skulle vara mer skamfylld än konstaterandet att så är fallet. På högersidan tycks Lars Adaktusson vara den ende som alls vill vidgå att Busch gjort något fel.
I juridisk mening är saken alltså nu avgjord: Busch har erkänt sig skyldig och dömts till sextio dagsböter och villkorlig dom. Nu står hon inför en tvåårig prövotid – begår hon nya brott under den tiden kan den villkorliga domen förvandlas till fängelse.
Risken för det måste nog sägas vara förhållandevis hög, med tanke på att hon trots sitt formella erkännande samtidigt betonar att hon “erkänner ett brott som jag i själ och hjärta anser mig vara oskyldig till.”
Många har studsat för påståendet, men dess fulla vidd tycks inte riktigt sjunkit in. Vad hon säger är ju i praktiken att hennes erkännande var en lögn: när åklagaren frågade om hon var skyldig så svarade hon ja, fastän hon i själva verket menade att hon är oskyldig. Hon ljög för åklagaren för att hon ville få saken ur världen.
Ebba Busch, ska vi förstå, är villig att offra sig för den politiska gärningens skull, låta sig korsfästas för Sanningen.
Ebba Busch har alltså tagit sig ur sin belägenhet genom att förvandla en juridisk överträdelse till en moralisk överträdelse. Att ljuga “är moraliskt fel oavsett var i världen det äger rum”, det slår KD:s eget principprogram fast. Man kan därför tycka att en sådan strategisk lögn vore nog så belastande för en politiker som gör anspråk på att driva politik som bygger på att etik och politik hör ihop.
Men Busch skäms inte för att säga att hon inte talade sanning när hon fick frågan om hon ansåg sig vara skyldig. Tvärtom är det på grundval av denna tydligt utbasunerade lögn som hon vill vinna vårt förtroende som den som säger sanningen: “Om jag då måste betala böter för att ha kallat en spade för en spade så får det vara så.”
Må så vara att hennes personliga heder får sig en knäck för att hon “tar ett strafföreläggande och erkänner ett brott som jag i grunden anser mig vara oskyldig till”; Ebba Busch, ska vi förstå, är villig att offra sig för den politiska gärningens skull, låta sig korsfästas för Sanningen. Det är kanske inte så konstigt att hon i riksdagsdebatten nyligen citerade Jesus: “Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”
I konsekvensens namn borde hon väl i så fall släppa också hustvisten som föranledde att hon gjorde sig skyldig till förtal. Också den rättstvisten torde ta fokus från den sakpolitik Busch påstår sig värna.
Att hon själv visste exakt vad hon gjorde när hon skrev det förtalande inlägget har hon intygat i Agenda: “Det här var inte en text som var skriven förhastat i något slags känslodriv, utan det var en väl genomtänkt text, avstämd med flera andra.” Att hon ändå väljer att inte pröva saken i rätten beror bara på att “vi har ett Sverige med betydligt större problem än upprättelsen utav min personliga heder.”
Och det kan man ju tycka. Men i konsekvensens namn borde hon väl i så fall släppa också hustvisten som föranledde att hon gjorde sig skyldig till förtal. Också den rättstvisten torde ta fokus från den sakpolitik Busch påstår sig värna. Men nej, processen mot pensionären fortgår. Hedern kan de ta, men huset ska hon ha.
Vilket för oss tillbaka till det verkligt anmärkningsvärda i hela den här historien, som inte består i att Busch tar strid för det avtal hon menar sig ingått med husets säljare, utan att hon med Kristdemokraternas välsignelse förvandlat denna privata affär till en politisk fråga av sådan dignitet att den förtjänar att avhandlas på hennes officiella Facebooksida, som förklarar att hon är “partiledare för Kristdemokraterna”, och att sidan “uppdateras av Ebba och Ebbas medarbetare.”
Är det lämpligt att en partiledare hetsar folk att ta parti mot privatpersoner via inlägg i sociala medier?
Det är här det verkligen skaver: Ebba Buschs motpart är ju inte en politisk motståndare, utan en pensionär vars eventuella brott består i att han brutit ett avtal han tycks ha ingått med Busch – saken är som sagt inte rättsligt prövad än. Även om det visar sig att Busch i den tvisten har lagen på sin sida, inställer sig frågan: Rättfärdigar pensionärens avtalsbrott att han på en av Kristdemokraternas främsta mediala plattformar framställs som “ett gammalt fyllo” som manipuleras av “snikna närstående”, för att bara citera ett urval av kommentarerna från personer som manar Ebba Busch att “stå på sig”? Är det lämpligt att en partiledare hetsar folk att ta parti mot privatpersoner via inlägg i sociala medier?
Och är det verkligen ett politiskt partis uppgift att ta ställning mot en enskild privatperson? För det är inte bara Ebba Busch som tar fajten mot den ålderstigne husägaren som ångrat att han sålt sitt hus. Stora delar av KD:s partistyrelse, liksom flera lokala partidistrikt, har gladeligen delat Ebbas attacker på sin motpart. Partiet har alltså inte bara upplåtit sina kanaler åt Ebba Busch att politisera sina privata angelägenheter, utan också aktivt hjälpt till att sprida det grova förtal som deras partiledare erkänt sig skyldig till.
Lex Ebba skulle innebära att var och en som har råd att betala boten med gott samvete kan fortsätta bryta mot lagen – det är ju den svenska lagen det är fel på, i andra länder finns det minsann lagar som passar bättre!
Kanske är det en delförklaring till att partiet nu så villigt köper Ebbas lögn inför åklagaren som ett försvar för en högre sanning, trots att det går på tvärs mot partiets eget resonemang om etik och juridik i partiprogrammet från 2015.
Där heter det att “Om var och en själv ska bestämma värden och vad som är rätt eller fel kan egentligen de beslut som var och en fattar varken ifrågasättas eller tillbakavisas.” Nog måste man säga att KD 2015 är begripligare än KD 2021. För om Ebbas bortförklaring av sitt eget erkännande sanktioneras, så öppnas dörren för en radikal relativisering av rättsuppfattningen i Sverige.
Lex Ebba skulle innebära att var och en som har råd att betala boten med gott samvete kan fortsätta bryta mot lagen – det är ju den svenska lagen det är fel på, i andra länder finns det minsann lagar som passar bättre!
Så, ja, jag erkänner att jag underlåtit att betala skatt, men jag ansåg att hur jag handlade var inom det tillåtnas gräns, och enligt den juridiska expertisen finns det oklarheter kring frågan. Så i själ och hjärta är jag oskyldig. Och ja, jag erkänner köp av sexuella tjänster, men jag ansåg att hur jag handlade var inom det tillåtnas gräns, och enligt den juridiska expertisen finns det oklarheter kring frågan. Så i själ och hjärta är jag oskyldig. Och så vidare – det finns ingen bortre gräns för vilka förbrytelser som låter sig rättfärdigas genom att relativiseras.
Vad Ebba Busch med Kristdemokraternas och Ulf Kristerssons goda minne nu prejudicerar är kort sagt ett slags juridiskt avlatsbrev, som tillåter partiledare och andra med en månadslön i häradet 139 000 kronor att erkänna skuld, men köpa sig fria från den sociala skam som på goda grunder drabbar den som begått ett brott. Man erkänner ett brott genom att erkänna att man gjort fel, inte genom att friköpa sig från skuld. “Den sanna ångern söker och älskar straffet, men den frikostiga avlaten tar bort hotet om straff och får människor att hata,” påpekar Martin Luther i sin förkastelsedom över avlatshandeln.
Men KD verkar ha förlorat tron på att den kristna etiken ska kunna vinna dem de röster de åtrår. Och visst, lex Ebba funkar nog bättre nu när Kristdemokraterna bestämt sig för att hoppa i säng med Sverigedemokraterna, som med Ebba Buschs syn på svensk lagstiftning just fått frikort från påföljd, vad än de tar sig för.
