Vänsterns tid är nu
Åsa Linderborg om ett brittiskt val som visar vägen
På många sätt är Storbritannien tillbaka till 80-talet, skriver Michael Brøndbo i boken Jeremy Corbyn (Forlaget Manifest 2016). Landet har en kvinnlig premiärminister med egen majoritet; strejkviljan är större än på länge; Labour är starka i London, Manchester och Liverpool; Labour plågas av stora interna strider.
Brøndbo skrev sin utmärkta lilla essä när ingen trodde att Corbyn hade skuggan av en chans. När de interna kritikerna fortfarande kunde slänga ur sig att Corbyns supportrar borde ”få huvudet undersökt”.
Det är bara några veckor sedan.
Corbyn har betraktats som uträknad alltsedan han valdes in i parlamentet 1983, samma år som Tony Blair. ”För röd” har det hetat. Well, rödskinnens tid är nu.
Valet har handlat om ”en hård eller mjuk Brexit”, men ska man verkligen begripa Corbyns framgångar måste man förstå betydelsen av finanskrisen 2008.
David Cameron kallade sitt uppdrag som premiärminister för ”age of austerity”, nedskärningarnas era. Det var officiell EU-politik efter kraschen. Det blev dyrare att studera på universitet, socialförsäkringssystemen hackades i bitar och välfärdsutgifterna reducerades. Det blev svårare för unga att få bostadsbidrag och skatterna höjdes för dem med lägst löner. Man försämrade också avdragen för barnfamiljer där föräldrarna hade jobb.
När Cameron lade fram sitt stora besparingspaket hade Labour inte kurage nog att rösta emot, man nöjde sig med att lägga ner sina röster. Så djupt satt rädslan att bryta arvet från både Thatcher och Tony Blair.
Blairs ekonomiska policy var ungefär densamma som Thatchers: låga skatter, minskade regleringar, budgettak. Arbetslösheten sjönk och inkomsterna steg, men en stor del av arbetarklassfamiljerna stannade kvar i fattigdomen, akterseglade av den ekonomiska utvecklingen som New Labour bestämt sig för att gynna.
Så snart Labour bestämde sig för att satsa på medelklassen förlorade de möjligheten att mobilisera arbetarklassen, konstaterar Robert Ford och Matthew Goodwin i det vetenskapliga arbetet Revolt on the right – Explaining support for the radical right in Britain behandlar (Routledge 2014). De undersöker varför arbetarklassen röstar högerut och ett avgörande svar är att socialdemokraterna övergett sitt historiska uppdrag: ett jämlikt och demokratiskt samhälle.
Flera decenniers djupa sociala och ekonomiska förändringar har slagit mycket hårt mot äldre, outbildade och arbetarklass. Mot alla dem som måste ha kalkylator med sig när de handlar mat. Allt fler britter överlever med hjälp av ”food banks”. Corbyns vallöfte om gratis skolluncher landar med andra ord mjukt i barnfamiljernas magar. Folk är helt enkelt hungriga.
De som New Labour en gång svek, är de som fått betala högst för finanskraschen.
90 procent av Labours medlemmar menar att nedskärningspolitiken har gått för långt, upplyser Brøndbo. På en skala från 1 till 10 där 1 är vänsterorienterad och 10 är höger, placerade sig snittmedlemmen på 2,39. Det var i ett sådant läge som Labour, västvärldens största parti med sina 600 000 medlemmar, utsåg Jeremy Corbyn till partiledare hösten 2015. Han vann för att han formulerade ett grundläggande brott mot sin företrädare Blair.
Corbyns stora investeringsplan för infrastruktur och industri dömdes genast ut av både blairisterna och mediokratin, men fick stöd från 40 bemärkta ekonomer i en större debattartikel i The Guardian (23 aug 2015). En av undertecknarna var David Blanchflower, tidigare medlem av Bank of Englands penningpolitiska råd. Det är Tories politik som är extrem, menar de.
Corbyn har skyllts för att vara populist och missnöjespolitiker. Om man med det menar att han bejakar och artikulerar folks behov och intressen, så ja visst. Men han har inte utnyttjat motsättningen i den alltför enkla dikotomin folket mot eliten. Han ser att den verkliga konflikten går mellan arbete och kapital, mellan de som äger och dem som inget har. Och till skillnad från allsköns högerpopulister runt om i världen har corbyniterna inte attackerat invandrarna och de är renons på nationalism.
Med sin klasskampsagenda och antikrigsretorik har Corbyn skyllts för att vara fast i 80-talet. I själva verket är det blairisterna som aldrig gjort upp med thatcherismen, konstaterar Brøndbo.
Pikant nog är det åttiotalisterna som nu sluter upp bakom Corbyn. Många av hans supporters är yngre än så. För dem är marxism inget gammaldags, det är något nytt och fräscht.
När kommentariet ska förklara varför Theresa May gjort fiasko finns det ingen som vågar säga att väljarna tycker att Corbyns politik är bra. Påfallande många har visat kunskapsluckor om vilka sakfrågor Corbyn gick till val på (progressiv fördelningspolitik, förstatligande av järnvägen, massivt bostadsbyggande, gratis universitetsutbildning, gratis skolluncher, höjda minimilöner).
I land efter land ser vi hur förtvivlat trötta människor är på nedskärningskarriäristerna. På fokusgroupisarna. Triangulerarna. På politikerna som aldrig säger vad de egentligen menar. På de moraliserande pladderhumanisterna. De har fått nog för länge sen, men den här gången gick de vänsterut i stället för till höger. Ukip är utraderat.
Valet i Storbritannien är ytterligare ett slag i solar plexus på liberalerna. 2016 var högerpopulismens år, men Corbyn framgångar bär hot om något de fruktar lika mycket: nyliberalismens svanesång. Han visar att man kan vinna röster utan att vare sig slå mot muslimer eller gå ner sig i mittenträsket. Man kan vinna val – för det är ju nästan det han har gjort – genom att erbjuda ett alternativ till den status quo-politik som alla börjar förakta.
”Whose side are you on?” frågar Billy Bragg i en gammal låt som han sjungit till stöd för Jeremy Corbyn. Låt den frågan eka mellan väggarna i varje s-märkt partihögkvarter. Det är 143 mil mellan London och Sveavägen 68, där de svenska socialdemokraterna planerar regeringssamverkan med två arbetarfientliga mittenpartier.
Sossar i alla länder, hör upp! Det finns bara en politisk väg att gå: För de många, inte för de få.
